Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 88 —
Vitsand. Vad tycker du om min hatt? Lite djärv kanske,
men vad gör det? Den du hade på dig i kyrkan i går var rik-
tigt stilig. Men själv tycker jag nog bättre om litet klarare
färger. Gav du akt på de båda dumma pojkarna inne i förma-
ket? De ha kommit bägge två fast beslutna att sitta ut var-
andra. Jag frågar inte ett dugg efter någondera av dem, det
vet du bäst, Anne. Herb Spencer är den jag tycker om. Ibland
tror jag verkligen, att han är den rätte. I julas trodde jag, att
det var den unge läraren i Spencervale. Men så fick jag reda
på någonting om honom, som gjorde, att jag inte ville ha honom.
Du må tro, han blev något till förtvivlad jag nästan blev rädd
för att han skulle mista förståndet... Om ändå de där båda
inbilska pojkarna inte kommit i kväll! Jag hade velat ha en
trevlig pratstund med dig, Anne, jag har så mycket, som jag
vill berätta för dig... Du och jag har alltid varit riktigt goda
vänner och hållit ihop, inte sant, Anne?
Ruby smög sin arm kring Annes liv med ett klanglöst litet
skratt. I samma sekund möttes deras ögon, och bakom den
strålande glansen i Rubys ögon såg Anne något, som gav henne
ett styng i hjärtat.
— Kom ofta och hälsa på mig, vill du inte det, Anne? viskade
Ruby. Kom ensam — jag längtar efter dig.
— Känner du dig alldeles kry, Ruby?
— Kry? Ja, det vill jag lova — jag har aldrig mått bättre
i hela mitt liv. Det förstås — lunginflammationen i vintras satte
ju ned mig en smula. Men se så’n färg jag har på kinderna!
Jag måtte väl inte se ut som någon sjukling!
Rubys röst hade fått en viss skärpa. Hon drog sin arm
ur Annes, liksom om hon blivit förtretad över något, och ilade
hastigt utför trappan. Nere i förmaket fick hon tillbaka sitt strå-
lande lynne, allt sitt glättigt utmanande övermod, och hon gick
nu så helt och hållet upp i gyckel och skämt med de båda upp-
vaktande kavaljererna, att Anne och Diana kände sig tämligen
överflödiga och snart nog togo avsked.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
