Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109 —
många aftnar denna sommar, ehuru hon ibland undrade om
nagondera parten hade någon egentlig glädje eller behållning
därav, och stundom gick hon hem med föresatsen att inte mer
komma tillbaka.
Ruby blev blekare, när sommaren började lida mot sitt slut.
Hon hade avstatt fran all tanke på undervisning i skolan - »min
pappa tycker det är bäst vi skjuter upp det till nyåret» — och
de konstmassiga handarbeten, som hon tyckte om att syssla med
gledo allt oftare ur hennes trötta händer. Men hon var alltid
glad och förhoppningsfull, pratade som förut och gav lågmälda
förtroenden om sina uppvaktande kavaljerer, deras inbördes ri-
valskap och krossade förhoppningar. Det var just detta, som
gjoide besöken så meningslösa och påkostande för Anne Vad
som förr i världen kunnat vara barnsligt, men ändå rätt lustigt,
verkade nu hemskt; det var som om döden tittat fram genom
ögonhålen i livets egensinniga och övermodiga mask. Men
Ruby tycktes ha på allvar fäst sig vid henne, och hon lät vän-
innan aldrig gå, förrän hon lovat att snart komma igen. Fru
Lynde puttrade misslynt om, att Anne sprang till Ruby alldeles
för ofta och själv skulle bli smittad av lungsot, och även Marilla
började bli tveksam.
För vai gång du går och hälsar på Ruby, ser du alldeles
förbi ut, när du kommer hem igen, sade hon.
— Det är så sorgligt alltihop, sade Anne med låg röst. —
Ruby tycks inte alls fatta, hur det står till med henne. Och ändå
har jag en förnimmelse utav, att hon behöver hjälp — på sitt
sätt anropar mig därom — och jag vill så gärna lämna henne
hjälp, men förmår det inte. Hela tiden jag sitter hos henne
har jag en känsla av, att jag bevittnar hennes strid med en
osynlig fiende, som hon försöker stöta tillbaka med de svaga
krafter, som ännu stå henne till buds. Det är därför jag kom-
mer hem så trött och förbi.
I afton gjorde dock inte delnna förnimmelse sig gäl-
lande lika starkt som vanligt. Ruby var märkvärdigt stillsam.
Hon sade ej ett enda ord om bjudningar, utfärder, klänningar
eller »gossar». Hon vilade i sin hängmatta, omgiven av milt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
