Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag rår inte för det — jag kan inte vara annat än rädd,
sade Ruby med tårar i rösten. — Om också det där du säger
om himlen är sant — och säker kan du ju omöjligt vara, det
kanske bara är som du inbillar dig — så kan det ju aldrig bli
precis som här. Det är omöjligt. Och jag vill fortsätta att
leva här, Anne. Jag är så ung. Inte har jag hunnit få den
lott i livet, som jag kunde göra anspråk på. Jag har kämpat
så förtvivlat för att fa leva — och vad tjänar det nu till allt-
samman — jag är livdömd — jag maste dö och ga ifran allting,
som jag frågar efter.
Annes hjärta krympte samman i en smärta, bittrare än hon
någonsin erfarit. Det var henne omöjligt att komma fram med
några falska tröstegrunder, och allt det Ruby sade var så
förfärande sant. Hon skulle ju faktiskt lämna allt det hon frå-
gade efter — allt som var henne dyrbart. Hon hade endast
sparat samman skatter på jorden, hon hade uteslutande levat
för de små och oväsentliga tingen i livet, de ting som blott äro
av denna världen, men hon hade förgätit de stora tingen, som nå
ända in i evigheten, som slå bryggan mellan två tillvarelseformer
och göra döden blott till en överflyttning från en boning till en
annan — från skymning till solklar dag. Gud skulle nog ta
vård om Ruby — det trodde Anne fullt och fast — hon
skulle få lära sig mycket, hon också . . . Men just nu var
det föga underligt, att hennes själ i blind hjälplöshet klamrade
sig fast vid de enda ting hon kände och höll av.
Ruby reste sig på ena armen och lyfte sina klara, vackra
blå ögon mot den silverskimrande rymden.
— Jag vill leva, sade hon med skälvande röst. — Jag vill
leva som andra unga flickor. Jag — jag vill gifta mig med den
jag håller av, Anne. — Och jag vill ha små barn. Du vet, att jag
alltid har älskat småbarn, Anne. Det här skulle jag aldrig kunna
säga till någon annan än dig. Men jag vet, att du förstår. Så är det
stackars Herbert — han — han håller av mig, och jag håller
av honom, Anne. De andra — de voro ingenting för mig,
men han är mycket. Och finge jag bara leva, skulle jag bli
hans hustru och bli så lycklig. O, Anne, vad det är hårt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
