Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 126 —
Anne bodde i det lilla blå rummet, som hon genast i början
fattat tycke för. Priscilla och Stella delade det stora. Phil
var utomordentligt belåten med den lilla kammaren över köket,
och tant Jamesina skulle bo i rummet på nedre botten invid
förmaket. Häxan sov på en matta i vrån invid trappan.
När Anne en dag kort efter sin återkomst från Avonlea var
på väg hem till Tjället, märkte hon, att de personer hon mötte
tittade på henne med ett förstulet och medlidsamt leende. Hon
undrade oroligt, huruvida det var något på tok med hennes
toalett. Satt hennes hatt snett? Var det »skilsmässa» mellan
blus och kjol? Vid det hon sträckte på halsen för att närmare
syna sin yttre människa, fick hon för första gången syn på
Häxan.
Trippande efter henne, tätt i hennes hälar, kom det elän-
digaste och mest illa medfarna kattexemplar hon någonsin skådat
för sina ögon. Djuret hade för länge sedan passerat det älsk-
liga kattungestadiet, det var bara skinn och ben och såg i högsta
grad vanvårdat ut. Bägge öronen voro märkta av djupa hack,
det ena ögat var blodigt och söndertrasat, och det ena lilla
kindbenet var på ett både ynkligt och löjligt sätt svullet. Vad
färgen beträffar, så var det den obestämbara nyans, som skulle
ha kunnat uppkomma, om en från början svart katt fått sin
päls avsvedd och sedermera ersatt av ett slags på en gång gles
och tovig brunaktig ragg, ställvis sammanklibbad av smuts.
Anne stampade i landsvägen och sade »schas»! Men detta
bekom inte kattkreaturet det minsta. Så länge hon stod stilla,
blev också katten sittande och plirade förebrående på henne
med sitt friska öga; när hon återtog sin vandring, traskade han
efter som förut. Anne fann sig i sällskapet, ända tills hon kom
fram till Tjällets grind. Den stängde hon hjärtlöst igen mitt
för nosen på katten, i den tron, att han skulle gå vidare på
spaning efter någon ny beskyddarinna. Men när Phil en kvart
senare öppnade farstudörren, satt den rostbruna katten på trap-
pan. Till råga på överraskningen for han in som en pil och
tog ett skutt rakt upp i knäet på Anne, i det han samtidigt
klämde fram ett halvt bedjande, halvt triumferande »miau».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
