Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 129 —
— Fort, ta henne, sade hon brådskande till Phil. _ Jag
känner mig alldeles som en mörderska.
- Du vet ju det blir alldeles smärtfritt, tröstade Phil, men
Anne hade flytt från platsen.
Ogärningen skulle ske ute i vedboden. Ingen hade ärende
dit på hela dagen. Men i skumrasket förklarade Phil, att lilla
Häxan måste ju ha en hederlig begravning.
Priss och Stella få gräva graven ute bland rabarbern,
sade Phil, och Anne får komma med mig och lyfta av lådan.
Det tycker jag alltid är tråkigt göra.
De båda sammansvurna traskade med dröjande steg ned till
vedboden. Phil lyfte bort de tunga strykjärn, varmed hon be-
lastat tomlådan. Plötsligt — svagt, men helt tydligt — ljöd ett
jamande inifrån låren.
Kors i alla dar — hon är inte död, flämtade Anne och
sjönk stel i alla lemmar ned på en huggkubbe.
— Visst är hon död, bedyrade Phil.
Ännu ett fint jamande intygade, att hon inte var det. De
båda flickorna stirrade med fasa på varandra.
— Vad ska vi ta oss till? stönade Anne.
— Varför i all världen kommer ni inte? frågade Stella,
som nu uppenbarade sig i vedboddörren. — Vi ha ju graven
färdig för länge se’n. Sitter ni bara och sörjer den döda?
— Jo, vackert död, sade Anne och pekade på låren. Den
skrattsalva, som följde, överröstade ej fullt jamandet num-
mer tre.
— Vi få lämna henne kvar här tills i morgon, sade Phil
efter en paus och lade tillbaka strykjärnen. — Nu har hon inte
jamat på flera minuter. Det vi hörde var kanske hennes döds-
jam. Eller tänk, om vi bara inbillade oss det — under infly-
tandet av vårt dåliga samvete?
Men när lådan morgonen därpå stjälptes åt sidan, tog
Häxan helt välbehållen ett duktigt hopp upp på Annes axel
och började med sin vassa tunga slicka hennes öra. Ingen katt
kunde vara mera levande än Häxan.
— Jaha, där ha vi det — ett kvisthål uppe i ena hörnet,
Montgomery, Drömmens uppfyllelse. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
