Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 155 —
Iank att mamma var yngre än jag nu är, när hon fick
mig, viskade hon för sig själv.
, åte! Steg ned för traP’Pan, kom husets nuvarande
fiu ut till henne i förstugan. Hon räckte fram ett litet dam-
migt paket, ombundet med ett urblekt blått band.
- Har är en bunt gamla brev, som jag hittade i skåpet en
trappa upp, när jag flyttade hit, sade hon. — Jag vet inte, vad
det kan vara för slag — jag har aldrig brytt mig om att’ när-
mare titta på dem — men adressen på det översta är: Fröken
Bertha Willis, och det var er mammas flicknamn. Ni kan ta
dem, om det roar er att behålla dem.
~ °> det kan ni veta — tack, tack! ropade Anne helt
förtjust.
— Det var det enda, som fanns i huset, fortfor den andra.
~ A,Ia möblerna hade sålts för att betala doktorn, och fru
Thomas tog er mammas kläder och småsaker. De förslogo
nog inte länge åt hennes slitvargar. De flöjde över berg och
backar precis som kalvar.
Jag äger inte en sak, som tillhört min mor, sade Anne
med en kvävande känsla i strupen. — Aldrig kan jag tacka er
npg för de här breven.
Håll till godo, fröken lilla. Herre Gud vad ni har fått
er mammas ögon. Hon kunde också alldeles som tala med
sina. Fr pappa såg just ingenting ut, men fasligt hygglig var
han. Jag minns, att när de gifte sig, så sa’ folk, att det hade
väl aldrig funnits ett mera förälskat par . . . Stackare d’e,
snart skulle de ryckas bort . . . Men de voro mycket, mycket
lyckliga så länge de fingo leva, och det är ju vackert så.
Anne längtade att komma hem för att få gå igenom den
dyrbara brevbunten, men dessförinnan gjorde hon en liten vall-
färd. Hon gick ensam till den del av Bolingbrokes kyrkogård,
där trädkronornas grönska välvde skyddande tät och hennes
föräldrar lågo begravna; och omkring det enkla minnesmärket,
som betecknade platsen, lade hon ned de vita blommor, hon
haft med sig. Därefter skyndade hon tillbaka till den Gordon-
ska villan, stängde in sig på sitt rum och läste breven. Somliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
