Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 167 —
brående: ’Hon skulle inte ha knaprat i sig alla karamellerna
pa en gang, fröken Phil. Nu får hon nog ont i sin lelle mage.’
Kusin Emily har fem inackorderingar utom mig — fyra äldre
eller halvgamla damer och en ungherre. Till höger om mig
vid matbordet sitter fru Smith. Hon tillhör den sortens folk sorn
finner ett ohyggligt nöje i att fördjupa sig i alla möjliga sjuk-
domar och krämpor och deras vidriga detaljer. Det varjiatur-
ligtvis hon, som skrämde oss med scharlakansfebern. Man be-
höver bara flyktigt nämna någon åkomma, så ruskar hon på hu-
vudet^ och säger: ’Å, den känner jag tyvärr alltför väl till —
och så får man ämnet till livs så mycket man orkar och ändå
lite mera. Jonas har berättat, att han en gång kom att tala om
’motorstopp’ i hennes närvaro, och hon tog genast fasta på
ordet och sa, att det plägade vara en ovanligt envis åkomma.
Själv hade hon plågats av den i tio år, men äntligen kom det
en resande doktor, som gjorde henne bra.
Vem är Jonas? Ge dig till tåls, Anne Shirley. När rätta
stunden är inne, får du nog höra talas om Jonas. Men jag
vill sannerligen inte blanda ihop honom med de här fruntim-
merna.
Till vänster om mig vid bordet har jag fru Phinney. Hon
talar alltid med kvidande och gråtmild röst — man sitter och
är riktigt rädd för, att hon rätt som det är ska börja tjuta.
Inte vet jag, vad hon har att vara ledsen över, men hon tycks
anse jorden för en jämmerdal, och ett skratt betraktar hon som
en yttring av ett högst klandervärt lättsinne. Hon tycker jag
är lika tokig som tant Jamesina gör, men tant Jimsey håller
ändå av mig en smula, och det gör en rasande skillnad. Frö-
ken Maria Grimsby sitter i diagonal riktning från mig. Första
dagen jag kom, anmärkte fröken Maria, att det såg lite regn-
digert ut — och så skrattade hon. Jag sade, att vägen från
stationen var särdeles vacker — det flinade hon också åt. Jag
sade, att ännu hade vi kvar rätt många moskitos — fröken
Maria brast ut i ett livligt fnitter. Jag sade, att Sjöstugan var
lika vacker som vanligt — hon skrattade som förut. Om jag skulle
säga till fröken Maria: Min pappa har hängt sig, min mamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
