Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 169 —
I söndags predikade Jonas i bykyrkan. Jag gick förstås
dit, men jag kunde aldrig tänka mig Jonas uppe i en predik-
stol. Jonas som en andans man — eller på väg att bli det_
nej, det skämtet var för starkt.
Nå, så började Jonas att predika. När han hållit på i tio
minuter, kände jag mig så liten och obetydlig, att jag tyckte
jag måste ha blivit osynlig för blotta ögat. Jonas sa’ aldrig
ett ord om nutidens kvinnor, och aldrig så mycket som kastade
han en blick bortåt mitt håll. Men jag fick fullt klart för mig, hur
ömkligt ytlig och tom och fåfänglig jag är till min natur och hur
gränslöst olika jag måste vara med den kvinna, som Jonas sät-
ter upp som sitt ideal. Hon måste vara högsinnad och stark
och ädel. Han verkade så allvarlig och öm och trohjärtad. Han
var precis det en prästman bör vara. Jag undrade, hur jag
nånsin kunde ha tyckt han var ful — och han är ful, Anne! —
med de vackra, talande ögonen och tänkarepannan, som de ore-
diga lintestarna falla ned över i vardagslag.
Det var en härlig predikan, och jag skulle kunnat ha lyssna
till den i hela mitt liv, men till sist blev jag alldeles överväldigad
av känslan av min egen ömklighet och tarvlighet. Om jag
ändå vore som du, Anne!
På hemvägen från kyrkan hann han upp mig, och han före-
föll lika skojfrisk som vanligt. Men hans skämtlynne kunde inte
mera narra mig. Jag hade sett den verklige Jonas. Jag und-
rade, om han någonsin skulle kunna få syn på den verkliga Phil
— som ingen, inte ens du, Anne, ännu har sett.
’Jonas’, sa jag — jag glömde ju att kalla honom herr Blake,
var det inte rysligt? Men det finns tillfällen, då sådant där inte
gör en smul. ’Jonas’, sa jag, ’ni är då född till präst. Någonting
annat skulle ni inte kunna bli.’
’Nej, jag skulle nog inte det’, svarade han lugnt och stilla.
’Länge försökte jag bli något annat — jag hade ingen lust att
bli präst. Men slutligen kom jag till insikt om, att det var det
kall, som givits mig att fylla — och med Guds hjälp skall jag
nog komma till rätta därmed.’
Hans röst var så lågmäld och full av vördnad. Han kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
