Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 186 —
längre från verkligheten. Hur de andra flickorna avundades
henne! Och vilken förtjusande sonett han hade skickat henne
tillika med en ask violer på hennes födelsedag! Anne kunde vart-
enda ord i den utantill. O, så fint skriven den var! Kanske
inte riktigt i jämnhöjd med Shakespeares eller Keats’ sonetter —
Annes förälskelse, hur djup den än var. narrade henne ändock
inte att gå så långt. . Men helt säkert hade någon av de stora
tidskrifterna tagit in den med nöje . . . Och den var tillägnad
henne — inte Laura eller Beatrice eller Mön från Athen, utan
henne, Anne Shirley. Det var väl ändå höjden av ädel och för-
finad njutning att på klingande vers — och sonetten, som är ett
så svårt versmått! — få höra, att ens ögon likna den strålande
morgonstjärnan, att kinden lånat sin purpur av den rosenfärgade
Aurora och att ens läppar, vore mera frestande än paradisets
fröjder . . . Gilbert skulle då aldrig ha drömt om att besjunga
hennes fint penslade ögonbryn . . .
Men Gilbert hade sinne för humor. En gång hade hon be-
rättat en liten lustig historia för Roy — och han hade inte
förstått poängen i den! Hon drog sig till minnes, hur hon och
Gilbert skrattat så gott illsammans åt den, och hon undrade med
en viss beklämmande oro, hur det skulle vara att framleva ett
långt liv vid sidan av en man, som ej hade sinne för skämt.
Men hur kunde man begära, att en hjälte med brännande blickar
och melankoliska skuggor vid tinningarna skulle ha blick för
humor i tillvaron? Det var ju platt omöjligt.
XXV1I1.
En juniafton.
— Jag undrar, hur det skulle vara att leva i en värld, där
man alltid hade juni, sade Anne.
Hon kom gående i den disigt blå skymningen genom den
doftande trädgården. På förstugukvisten sutto Marilla och fru
Rachel och samspråkade om fru Samson Coates’ begravning, som
de bevistat tidigare på dagen. Dora satt mellan dem och pluggade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
