Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 201 -
stoppat i mig dubbla portioner av både tunga och kyckling och
lagt för mig av alla sju kaksorterna med hela högar av jord-
gubbssylt till.
Efter teet log gumman Douglas välvilligt menande och bad
John föra ut »vår lilla Janet» i trädgården för att titta på ro-
sorna. — Fröken Shirley håller mig nog sällskap, medan ni
båda äro ute, vill ni inte det? bad hon och sjönk med en suck
tillbaka i sin länstol.
— Jag är en så skröplig gammal gumma, att ni aldrig kan
tro, fröken Shirley. I mer än tjugo år har jag haft mitt svåra
lidande. I tjugo långa, plågsamma år har jag hållit på att dö
tum för tum.
Så ledsamt, sade Anne. Hon försökte uppkalla all sin
medkänsla, men de ord, hon letade efter för att uttrycka den,
tröto henne.
— Otaliga nätter har min omgivning inte trott, att jag skulle
överleva dagningen, fortfor den gamla frun högtidligt. — Ingen
vet, vad jag gått igenom — ingen utom jag själv. Ja, nu kan
det ju inte räcka så mycket längre, innan pilgrimsstaven faller
ur min trötta hand. Det känns som en stor tröst för mig, att
John får en sådan präktig hustru att se om sig, sedan jag gått
bort — det kan ni förstå, att en mor måste tycka, fröken Shirley.
— Janet är en mycket rar människa, sade Anne med värme.
— Rar, säger ni? Hon är den ädlaste karaktär. Och en
duktig husmor — vilket jag aldrig har varit. Det har inte min
hälsa tillåtit, fröken Shirley. Jag är i sanning tacksam åt att
John har gjort ett sådant klokt val. Jag hoppas och tror,
att han skall bli lycklig. Han är min ende son, fröken Shirley,
och hans välfärd ligger mig så varmt om hjärtat.
— Ja, det är klart, sade Anne med en känsla av, att hennes
förstånd stod stilla. Och ändå förstod hon inte riktigt varför.
Men hon kunde inte hitta på ett ord att säga åt denna hult leende
gamla dam, som så vänligt klappade hennes hand.
— Kom snart och hälsa på mig igen, kära du, sade fru
Douglas med stor hjärtlighet till Janet, när de båda gästerna
gjorde uppbrott. — Du kommer inte hälften så ofta’ som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
