Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 210 —
vi trodde, att hon inte hade långt kvar — doktorn sade på sin
höjd sex månader. Men ack — hon bad mig därom på sina
knän, sjuk och eländig . . . Jag måste lova.
— Vad hade din mor emot mig? utbrast Janet.
— Ingenting — ingenting, det kan jag försäkra. Men hon
ville inte ha någon annan kvinna — ingen, vem det vara må —
i huset, så länge hon ännu var i livet. Hon sade, att gav jag
henne inte löftet, skulle hon dö på fläcken, och då skulle jag
ha mördat henne. Därför lovade jag. Och på det löftets in-
friande har hon pockat alltsedan, fastän också jag i min tur legat
på mina knän framför henne för att förmå henne att lösa mig
från det.
— Varför har du intet berättat det här för mig? frågade
Janet, som snyftningarna höllo på att kväva. — Om jag bara
vetat! Nog kunde du väl ha talt om det för mig!
— Hon tvang mig också lova, att jag inte skulle nämna
om saken för en enda människa, sade John hest. — Hon hade
mig att lägga fingrarna på bibeln och svära. Aldrig hade jag
gjort det, om jag kunnat ana, att det skulle dröja så länge.
Janet, aldrig får du veta, hur jag lidit i dessa nitton år. Jag
vet, att också jag vållat dig lidande, men du vill ju bli min ändå,
säg, lilla Janet? Det vill du ju, säg? Jag kom så fort jag
kunde för att tala ut med dig och öppna mitt hjärta.
Den häpna Anne hade nu så pass mycket sansat sig, att
hon begrep, att hon hellre borde bege sig till någon annan del
av huset. Hon smög sig sakta bort och råkade ej Janet förrän
morgonen därpå, då väninnan berättade för henne resten av
historien.
— Hur kan någon människa vara så egoistisk och hyck-
lande och grym? utropade Anne.
— Sch — hon är död, sade Janet med högtidligt allvar. —
Vore hon inte det — men hon ligger ju i sin grav. Så vi får
inte tala illa om henne. Men nu är jag till sist ändå lyck-
lig, Anne. Men mycket mindre bittert skulle det ha känts för
mig att vänta, om jag bara vetat orsaken.
— När ska ert bröllop stå?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
