Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 231 —
äter. Jag fruktar, att Maria aldrig mer kommer att nöja sig med
vårt forna stillsamma levnadssätt.»
— Härinne ska jag lämna kvar mina små infall och dröm-
mar, så det blir litet hemtrevligt för den, som kommer att bo
här efter mig, sade Anne och såg sig med vemodiga blickar
omkring i det blå rummet — det vackra blå rummet, där hon
tillbragt tre så lyckliga år. Hon hade böjt knä vid dess fönster
för att bedja, och hon hade lutat sig ut genom det för att se
solen slockna i purpurskimmer bakom furorna. Hon hade hört
höstregnen sila ned mot dess brutna tak och på fönsterblecket
välkomnat vårens första rödhakesångare. Hon undrade, om ändå
inte tankar och drömmar kunde dväljas kvar i bostäder — om
inte, när hon nu för alltid lämnade detta rum, där hon fröjdats
och lidit, skrattat och gråtit, dock någonting av hennes eget
väsen, osynligt och knappt förnimbart, men i alla fall verkligt,
stannade kvar likt ett minne med ömma och veka tonfall.
— Jag tror för min del, sade Phil, att ett rum, där man
grubblar och sörjer och har roligt då och då, med ett ord lever,
blir oupplösligt förenat med dessa yttringar av själsliv och förvär-
var en egen personlighet. Jag är säker på, att om jag om
femtio år kommer in i det här rummet, skall det ropa till mig:
»Phil, älskling, det är Annes fluidum, som talar. Vi väggar äro
impregnerade med det. Minns du, ack minns du»? För tänk
ändå, lilla raringen min, så gränslöst roligt vi haft här! Så
mycket upptåg och lustigheter vi roat oss med! Åj åj, jag vill
både skratta och gråta, när jag tänker på det. Jag ska gifta
mig med min lille Jonas i juni, och jag vet, att jag kommer att
bli obeskrivligt lycklig, men just nu känner jag, som om jag
skulle vilja, att detta förtjusande liv i Tjället och vid högskolan
skulle fortgå för alla tider.
—- Också jag är verkligen oförståndig nog att önska just det-,
samma, sade Anne. — Hur stora glädjeämnen än möjligen komma
att tillfalla oss längre fram i livet, så få vi dock aldrig njuta
av den slags härliga och bekymmerfria tillvaro, som vi haft här,
Den är förbi för alltid, Phil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
