Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 248 —
på avtagsvägen, visslade gällt en munter melodi. Efter några
ögonblick visade sig en arbetsklädd ung pojke.
Anne kände plötsligt knäna svikta under sig. Om hon ej
gripit tag i en nedhängande pilgren, skulle hon ha fallit. Yng-
lingen framför henne hette Pacifique Buote, han var dräng hos
George Fletcher, och George Fletcher var närmaste granne med
familjen Blythe. Fru Fletcher var Gilberts faster. Pacifique
måste veta — vad som fanns att veta.
Den unge mannen lunkade vidare framåt landsvägens röda
grus, alltjämt visslande. Han såg ej Anne. Hon gjorde tre få-
fänga försök att ropa på honom. Han hade nästan hunnit förbi,
innan hon lyckades forma sina skälvande läppar till ett »Paci-
fique!»
Ägaren av det ståtliga namnet vände sig om med ett grin och
ett fryntligt »god morgon!»
— Pacifique, sade Anne med svag röst, kommer ni hemifrån
direkt?
— Jaa, svarades det. — Jag fick bud i går afse, att far-
gubben var bliven sjuk. Det var så otäckt väder, så jag kunde
inte gå då, utan jag gav mig av tidigt i morse. Jag går genom
skogen, för det är ginare.
— Hörde ni, hur det var med Gilbert Blythe nu på morgonen?
Hopplös förtvivlan talade ur frågan. Men sanningen, hur den
nu var, skulle dock vara bättre än denna pinande ovisshet.
— Han är bättre, svarade Pacifique. — Di talte om nånting
i går afse, som di kalla’ för gris eller kris, och den skulle ha
kommit, och det var bra, sa di. Doktorn sa, att nu var det
värsta över, men fasligt sjuk har han varit. Det fattades inte
mycket, så hade han struki’ med. Nej, jag får lov att skynda
på. Farsan ligger nog och längtar efter mej.
Pacifique satte sig åter i gång och klämde i av alla krafter
med sin vissling. Anne såg efter honom med ögon, ur vilka
glädjen höll på att förjaga nattens plågade och ångestfulla ut-
tryck. Det var en mager och skranglig pojke, lurvig och otymp-
lig. Men i hennes ögon var han skön som en budbärare från
himmelska nejder. Aldrig, så länge hon levde, kunde Anne se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
