- Project Runeberg -  Drottningens juvelsmycke /
Inledning

(1834) [MARC] Author: Carl Jonas Love Almqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat?

De äro förbi, åtminstone de förra. Sunda vettet - herr Hugo - har övervunnit det bruket att skjuta sin vän en kula genom ansiktet för ett hastigt ord, en missförstådd gärning. Om några riddersmän av våra dagar, jag menar officerare, skulle önska försöka sig på varann, så uppbäras de icke mer av den allmänna rösten, ifall högsta makten straffar dem. Man talar väl om händelsen, och förhöjer därigenom mycket smaken på den mandelspån eller biscuit, varpå tunga och gom genom samtalet sättas i livligare verksamhet än om man tege. Men smakens förhöjande, som är och bör vara meningen med alla våra samtal, hela vårt umgänge, blir dock i våra dar icke mera eller bättre övat genom frågan om dueller, än genom något annat talämne. Man berömmer väl icke högsta makten så mycket för dess ingripande i äventyret, men man kastar ej heller synnerliga bifallsnickar på de kämpande, som visat det största, det oegennyttigaste mod. Jag frågar likväl på allvar, kan något fullkomligare courage givas, än det, att våga dö till och med för alldeles ingenting? Sådant måste vara ett absolut mod.

Men kanske är det ej alltid för ingenting?

Jalousien har mera bibehållit sig. Man utropar henne väl för en hemsk sjuka, som bleker kinderna och förtvinar varje bröst, där hon uppslagit sitt tempel. Likväl - om svartsjukan är ett dystert spöke, reste hon sig dock sällan upp, annars än som vårdarinna av en helig flamma. Säg mig en kvinna, som förtäres av denna gruvliga demon; är det icke, emedan hon djupt och odödligt älskar? Hennes väsende lågar rent, som en stjärnas bild tindrar i den klaraste bäck. Hon offrade sitt hjärta, sina alla tankar - sitt hela universum har hon lagt i en varm hand. Men om den älskades hand kallnar före döden? En december-il far då genom hennes ådror! Med den höga och fina känslighet, som endast tillhör ett ädelt och eteriskt tycke, har hon funnit någon liknöjdhet hos den, vilken aldrig skulle hava annat än ett odelat behag för det vackra och stora, som är stort och vackert för henne själv. Ängarne i hennes land hava vissnat; månen fryser på hennes himmel; själva solen löper darrande och blekgul fram i hennes förkylda världs atmosfär. Man klandrar svartsjukan, herr Hugo, och förmodligen har hon ofta det felet att misstaga sig, att tro sig se vad icke finnes men all olycka skall hava vår aktning, och denna är genom sin orsak dubbelt vördnadsbjudande. Hys ingen kärlek, om ej en fräck, och skryt sedan utan svårighet, att du aldrig skall antastas av nattens gråtande spöke. Du, varför skulle ditt bröst skälva? Förlorar du en slags vän i dag, i morgon middag har du en annan lika förträfflig.

Ursäkta mig då, herr Hugo - fortfor Richard Furumo att tala i Jaktslottets gula kabinett, där han en afton satt i den församlade släktens sällskap - förlåt mig, att jag icke fullkomligt kan dela min herres förtjusning över Calderons Marianne, vad den smälek beträffar, som Aristobu1ut, ett offer för jalousiens genius, får uppbära genom styckets själva sammansättning och genom sin gemåls skarpa utlåtelser. En inre humanitet speglar sig icke häruti. Dock medgiver jag gärna å andra sidan, att en varelse, som oförtjänt blir svartsjukans föremål, måste finna djupt kränkande att se sig misstänkt.

Jalousi är svår - men dubbel-jalousi, det är dock någonting värre och mer förvånande.

Mitt minne vilar härvid på en punkt i Östergötland; en gård, eller ett slott. Jag var där vittne till en syn. Tvenne systrar, förande ett avskilt levnadssätt, vistades på slottet, vårdade av släktingar, som förvaltade deras egendomar och skötte dem själva.

De tvenne olyckliga tillbringade sin tid i övre våningen, ensam överlämnad till deras behov och rik på alla husliga bekvämligheter. Med undantag av en tjänarinna, som vid tillfälle anmälde sig till deras uppassning, voro de hela dagarne för sig själva. Man hade funnit detta mest överensstämma med deras lynne. De ville icke möta någon med sina blickar.

Har någon av herrskapet varit på Ribbingsholm? En ström, som sammanbinder sjöarne Roxen och Glan, bildar en udde vid sitt utfall i den senare; udden är av strömmen, men ännu mer av Glan så omfluten, att den nästan liknar en holme, och kanske har slottet, som står på den, lånat sitt namn därav.

Från övre våningen av Ribbingsholm är en vidsträckt utsikt över den breda Glan, och på andra sidan därom ser man täcka stränder av Risingelandet, tillhörande Finspångs län. Värdsfolket i slottet hade den godheten, att icke blott giva mig nattkvarter på stället, utan även låta mig se de tvenne... hur skall jag kalla dem? Jag fick inträde i fröknarnas våning, såsom den hette, jag fick det på samma sätt, som själva värdsfolket brukade besöka sina innevånare av det högre. Vi ingingo i ett litet hörnrum, beläget vid ändan av den långa slottsvåningen, och vi skådade genom en vit florsgardin, vars veck måste tillräckligt hava dolt oss, men som emellan vecken likväl var så genomskinlig, att vi utan svårighet kunde bese dem, som vandrade där framme i rummen. Gazen gjorde för våra ögon, att de tvenne skepnaderna syntes röra sig liksom i en okänd avlägsenhet, och de själva, med hela deras omgivning, förekommo mig félika. De gingo över golvet hand i hand, raka, spensliga, små gestalter - den ena dock något längre. Deras kinder voro numera ej en gång bleka, utan av den kritfärg, man ser på huvuden, som utgöra förmaksprydnader, och själva dragen ännu sådana, att de tydde på ett förflutet junoniskt eller dianalikt behag. Deras sjukdom -sinnesförfallenhet - omväxlade, så att den ena periodvis var frisk. Hon vårdade och ledde då den andra med omsorgsfullaste ömhet och verkligt förstånd; hon gjorde det ända tills hennes egen ordning kom. Men säkert var, att alltid den andra systern uppklarnade, och tog vården om sin olyckliga följeslagerska, i samma stund som denna dukade under för sina egna inre minnen. Några veckor brukade perioden räcka för vardera. När jag kom, var den kortare systern vårdarinna av den längre. Utslaget, glänsande, ljusbrunt hår - kanske fordom kastanjebrunt - föll i ohämmade fantasier, överlämnat åt sig själv, kring den längre frökens axlar, och viftade oavteckneligt, under det hon i tigande dysterhet, men hastigt, vandrade över golvet. Jag säger den längre, ehuru även hon var kort. Den andra skötande systern gick vid hennes sida, smekte ofta hennes tinningar, och syntes roa sig med att på det utsöktaste ordna hennes halsbandspärlor och jänka på en medaljong, som hängde däri, men under rörelsen aldrig måtte hava kommit i det skick hon önskade. Hastigt stannade den sjuka. Jag, ehuru på avstånd, såg hennes svarta ögon märkbart förstoras: de började gnistra och fingo ett utseende, som ville de springa ur ögonlocken. Hon steg ett steg tillbaka med en hotande nick emot sin syster. »Rysliga förstörerska!» utropade hon. och höjde sin arm emot sin egen ömma vårdarinna.

Men när tiden kom för den friska, att i sin ordning sjukna, och den sjuka då (enligt en outgrundlig, men heligt god försyn) i samma stund uppsteg till klarhet, så att hon med omsorg och innerlighet, dragen av en vedergällningsinstinkt, blev den andras vårderska, då fick hon också uppbära lika kränkande tillmälen, rasande flammor och vilda ögonkast ur det dystra, gipsbleka systra-ansiktet.

Jag skall berätta därom vad jag hört. Men såsom emellanåt en tradition ej plär vara fullt säker, kan jag här icke heller säga, om alla de data av historisk och politisk halt, som förekomma, äro punktligt tillförlitliga. Av vördnad för de familjer, personerna tillhört, åtnöjde sig mitt värdsfolk att stundom endast låta mig känna förnamn, eller anförde, som jag tror, till och med någon gång efternamn och orter med flit falskt - jag menar pseudonymt.

Skulle mina Ribbingsholmska papper befinnas äga några luckor i sina berättelser, så anhåller jag att herr Hugos och den åhörande ungdomens egna eftertanke och livliga föreställningskraft måtte benäget fylla dem och sammanbinda allt till ett vackert och angenämt helt. När jag uppvisar autentiska handlingar, antecknade samtal och brev, dem jag avskrivit, så var god och ursäkta skrivart och kommatering, ävensom författarnes ej sällan onödigtvis använda främmande ord, vilket bruk är en ordentlig stämpel på den tidens smak, och som jag för egen del högeligen ogillar, men ej kan rätta utan att förfalska mina urkunder. Att en utlänning här i landet nyttjar sitt eget modersmål till uppblandning med svenskan, kan förlåtas honom, och är kanske patriotiskt av honom; men när en svensk så vant sig vid utländskt mål, att han, hänförd av sitt dagliga bruk, framkommer därmed även mitt uppi svenska samtal, då är det verkligen högst bedrövligt.

Händer det herr Hugo detsamma som mig, att i början något förargas över de uppträdande personerna, så skulle det fägna mig, emedan jag då finner att vi tycka lika.

Richard upptog ur sin bröstficka ett litet paket invecklat i ostindiskt smidigt halmpapper.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:05:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/drottnju/0.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free