- Project Runeberg -  Drottningens juvelsmycke /
Brevet I

(1834) [MARC] Author: Carl Jonas Love Almqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Brevet I

Toute à Vous, beau Tristan !

Ifrån Clas Hinrik * till Mauritz *.

Ulriksdal d. 1 mars 1792 sent om kvällen.

Jag har inga ord för min häpnad! Borta är politiken, alla planer och beräkningar ur mitt huvud, ehuru orätt, oförsvarligt orätt - jag medgiver det - när sakerna kommit så vida som nu. Men jag kan ej hjälpa det, vad leva vi i för tider? Ar det icke mer i Stockholm, utan verkligen i konung Arthurs romantiska dagar i de förtrollade lundarna kring hans beryktade riddarslott Cameloth? Store Gud, hur kan jag ännu skämta? Det äventyr, vartill jag varit vittne, rör mig själv, som jag tror, alltför nära; mitt blod lågar, och likväl är mitt livs fackla upp- och nedvänd; en sådan scen till, och den är för evigt släckt.

I korthet, gode vapenkamrat! gå in i mina rum, se åt i min garderob, men med högsta försiktighet, och en tystnad, lik tartarens! Se efter att låsen på mina pistoler äro goda nog att ej klicka.

Mauritz, hor och döm, Mauritz! Det var redan skumt, då jag satt till häst och lämnade mitt logi; med det gladaste hjärta travade jag uppför Kungsbacken och ut genom Norrtull. En skönare afton har aldrig sänkt sitt milda sken över Brunnsviken - man säger att våren i år är sen - men vilken afton var likväl denna - måtte det tyda på en Iycklig utgång av gråa kappans företag och X + X. Likt ett grant operasceneri viste sig vattnet i viken (isen, tror jag, men då var det ändå vatten på isen som sken) sammanflytande med skogslundarna i fonden. Mitt bröst slog allt högre; jag tänkte endast, och åter endast på du vet nog vem. Hastigt spetsade min muntra häst öronen och jag for upp ur min dröm. Det var ändå ingenting - jo, jo - en kanalje svart hundracka var det, som med ett gällt tjut flög av mot skogen uppåt Solna. Jag nedtryckte min hatt förargad och sökte återkomma i mina glada varma tankar. Att jag nyss blivit major, regementet, adeln, allt vad stort och överstort existerar, hade jag glömt. Endast henne mindes jag - jag sökte att endast vilja minnas henne, ty den förb. rackan drog ett långt svart streck över mitt tillstånd.

Men vad betydde det? Det var skumt när jag i kort galopp red förbi Hagalund - jag nalkades redan Frösunda - inuti trädgårdsparken till vänster om landsvägen hör jag ett häftigt rasslande. Du vet vad det täcka Frösunda har att betyda för mig? Jag hade icke kommit långt undan fram i backen, förrän jag, när jag vrider huvudet om, får se en dam störta ut genom Frösunda grind och begiva sig mitt över landsvägen in i den mitt emot liggande Hagaskogen. Ett långt grönt flor betäckte hennes huvud, och fina strimmor av guldkanter skimrade i skymningen, under det slöjan flög efter den springande flickan. Redan färgen och guldet på voilen var nog för mig att forvånas - och det av lätt begripliga skäl, Mauritz - det var, det kunde ej vara någon annan, än just den voile, som du själv en gång var med mig och hjälpte mig att köpa. Nåväl, efter ett ögonblick flyger en ung karl efter genom samma grind och beger sig snabbt också in i Hagaparken. I honom igenkände jag mycket väl Ferdinand **, min egen kapten. - Men Gud - vilkendera kunde nu hon vara! Varför flyr hon undan? Varför, om hon är den rätta?

Mitt beslut var färmt, jag steg av, band min Rodamonte på avstånd vid staketet, och smög mig in i skogen. Vad såg och hörde jag icke i den grannaste clairopaque, som Hagatrakterna nånsin framtrollat ! Än viftade vita flikar av hennes klänning likt bländande snöflingor förbi någon buske, och svalkade min brinnande inbillning - än långa gröna flammor av floret - jag måste kalla dem flammor, ty de brände mig! - jag kunde ej misstaga mig därpå, just denna med kinesiska guldfjärilar invävda slöja hade jag själv skänkt åt... ja... det var hon! På den unga ropande riddarens ord stannade snart den smärta flyktingen. Hon kunde icke komma längre - täta mörka granar stodo bakom och hindrade henne att fly längre, om hon ock velat, Mauritz. Hennes pittoreska bild avstack emot granarna på ett sätt, Mauritz - o Gud, jag själv stod dold på något avstånd och andades ej mer. Just den otydlighet, den halvklarhet, vari hon svävade, gjorde henne fullkomligt till den skönaste sylf - ingen så retande har jag sett i hertigens galleri. Riddaren framstörtade på ett knä framför henne - »Blott något, även det minsta, giv mig»... viskade han (men intet ord dog för mina öron). Hon nickade sakta, liksom vägrande - men han fördubblade sina böner. »Du måste» sade han, och fattade hennes hand. »Du måste!» utbrast han efter en paus ännu enträgnare. »Se detta tar jag!» I detsamma löste han snabb ett skärp från hennes midja och kastade över sin axel.

»Toute à Vous, beau Tristan!»

»Toute à Vous» - (svarade han henne med en röst, avtynande, visst, visst av hänryckning).

»Denna devise... ja den skall bli vårt valspråk! Alltid, sa länge vår kärlek andas, skall detta vara det hemliga ordet oss emellan, och ingen utom oss bägge skall höra det ifrån våra läppar.»

Mauritz, jag skriver icke mer, det blev allt mörkare i luften, i hjärtat, i själen. Vilkendera av dem, som yttrade det sista jag här anfört, kunde jag ej urskilja, men säkert var det bägges mening. Jag hörde intet ord mera... dt blixtrade, som om en meteor nedljungat i Brunnsviken, eller kanske var det ljudet av kapten Ferdinands kyss på detta skogsrås förföriska hand. Mina sista krafter hjälpte mig att fly ur parken, att åter söka vägen och finna min häst. Ett underverk har fört mig fram till Ulriksdal. - Mauritz, tala vid Adolf Ludvig, ni bägge måste vara med. Hör du icke av mig på några dagar, så begriper du, att din ungdomsvän och kasernkamrat Clas Hinrik ligger här på slottet, belägrad av en ful avgrunds kanalje furier, dylika som du aldrig sett i synen. Men Sacreloth ! Dieu et mon droit! Här skall bliva uppvärmt spel. Ja, verkligen, i ett annat ärende red jag ut till Ulriksdal, men emellertid hälsa vännerna, att jag ej skall glömma vad jag skulle göra här. Mauritz, saken går, rätta man är funnen... jag har fått en biljett från Huvusta nyss.

Pasque-ange ! Jag har skrivit ett alltför långt brev, och ändock förargar det mig att papperet är slut, jag har ämnen för tusen postpappersformat, men här är tillika sotmörkt i kammaren - blåmörkt i hjärtat -

NB. Pistolerna hänga korsvis längst till vänster in i garderoben mitt över det trekantiga svarta klädet.

NB. Låt betjänten, som lämnar dig detta, ej märka något.

C. H.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:05:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/drottnju/1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free