Ifrån Adolfine till Amanda
Stockholm d. 2 martius.
Amante fidelle,
Charmante, mais cruelle...
Kommer du ihåg den visan med sin vackra ritournelle? och som vi alltid skulle rätta oss efter, Amanda? Nej, du har alldeles glömt den, tokiga flicka, men tack nu ändå, tusen tusen gånger tack, söta Amanda, för dina rader i morse och din beskrivning på ditt obeskrivliga i gårafse, men tro mig allvarsamt och utan omsvep, du har varit oförsiktig min syster, den flicka som tillstått sin känsla är förlorad; hennes hjärta är lagt i ljus dager, hon har mist sitt största behag, hon är ej mera övervunnen, hon är icke l'être indéfinissible, som blott i en lointaine anades och beundrades, Amanda, för Guds skull, varföre skulle du giva honom skärpet!! Jag förstår visst att du ingenting har sagt, att du ej med det minsta ord medgivit hans önskan, att det var han som tog, icke du som gav, men det var i alla fall för mycket att du stannade, varföre stanna? Jag ville väl se de tallar i synen, som skulle hindra mig att springa, när jag vill gå mina färde, goda Amanda, du skulle hava förstått, att du kunnat bibehålla Ferdinand på knä framför dig jämt så länge som du endast någongång låtit ditt bifall skymta förbi honom, någongång säger jag han skulle hava kunnat leva bra länge av ett sådant där någongång
Bära det evigt över sina axlar såsom ett escharpe för värjan! Amanda tror så vackra utrop? Jag spår dig olyckliga flicka, att han redan icke tänker på dig så brinnande och förtjust mer, korteligen du har haft mycket orätt i parken, store Gud om jag varit i ditt ställe Amanda! jag skulle hava gjort allting bättre, en flicka plär vara född med talent häri, jag förundrar mig över dig.
Men ack varföre skall jag göra dig sorgsen, förlåt mig, tro att jag har fullkomligt orätt, glöm mina uttryck älskade Amanda, håll er nu glada och roliga där ute på Frösunda hos det beskedliga folket W*, jag kommer snart ut till er, men jag har en hop costumesaker att laga i ordning till maskraden. Sötaste du, med nästa bud skicka in min gröna kinesiska florshuva, men för Guds skull väl kuverterad och lackad, denna dyrbarhet vågar jag knappt tänka på, så rädd är jag att någon fläck eller skada kan komma på den, jag grubblar till hälften att använda den i någon costume på redouten. Eller vad säger du? skulle detta icke gå an? jag bävar nästan för att i en så blandad folksamling och trängsel något kunde hända, vet du Amanda, jag skulle icke kunna förlåta mig själv om under begagnandet av en så dyrbar skänk något hände, som fläckade vad jag är barnslig, förråd mig icke blott för att den är en souvenir av C. H. , är jag så rädd, så tokig, för allting i världen skulle jag icke vilja, att han visste av mitt tokeri!
Par rapport på den person jag här menar har jag ledsamma nyheter, min major är icke i staden, och vad tycker du, hans trumpna betjänt har varit i vårt logi, men ej velat gå upp, efter mamma själv ej var inne. Vilken delicatesse! emellertid har jag fått höra, att min egen major min Clas Hinrik ligger sjuk på ingenting mindre än kongl. lustslottet Ulriksdal, dit han red ut, Gud vet varföre! Bed änteligen er goda överstelöjtnant därute att han gör en liten lustfart ifrån Frösunda till Ulriksdal och efterhör huru denna dyrbara vän av vårt hus befinner sig? Sjuk nu, det går aldrig an, han måste framför allt vara med på balen. Helàs! du vet icke ännu men adieux!
Adolfine.
