Ifrån Adolfine till Amanda.
Stockholm i vårt logi
i min lilla kammare.
Hela mitt hjärta är i extase, jag skall reparera den faute du begick, ack Amanda, det gruvliga felsteget att för mycket yppa dig för din Ferdinand! jag har en vue, som utan ditt medarbetande, kanske utan din tillåtelse, ändock skall hjälpa dig, kan något vara bättre! om min teori skola vi icke kämpa, jag vet väl huru folk äro beskaffade, med majoren är det också icke så farligt som du tror han skall härigenom fängslas vid mig, ja alldeles obeskrivligt, om du förstod smaka den sällheten att se en stolt och vacker karl ofrånskiljeligt fängslad, på knä, smidd vid golvet, huvudet i tillbedjande ställning... vad det är lustigt häri världen!
Jag har en vue, jag ser tydligt av ditt brev att han är åt ett visst håll, han drar misstankar därav, att jag är i staden och Ferdinand ävenså, kan du tänka dig något löjligare än denna major-förargelse, och emellertid är häruti intet orimligt. Amanda och jag äro systrar, bägge emellan sjutton och aderton år, Ferdinand har umgåtts här hos oss alltsedan vi med oncle och mamma reste upp och varit hos W* s på Frösunda. Ferdinand har tydligt och avgjort förklarat sig för dig, liksom Clas Hinrik för mig. Att desse bägge herrar på ett nobelt och chevalereskt sätt visat oss bägge vardera sin courtoisie, har varit en bekant sak bland alla som känna oss, fast våra egna slutliga tillståndsbrev dröjt, och jag skulle önska att icke du förhastat dig. Nu är det alls icke orimligt, att under så många klara dagar Ferdinand också någon gång kunde kasta en nådig och verkligt vacker sidoblick på sin Amandas stackars syster? Varföre icke? Partiet var icke gjort, skulle Ferdinand ej kunna ändra sig, och någon mer än han skulle också kunna ändra sig? Tusen dylika saker har min goda Clas Hinrik föreställt sig, och genom bävan för förlust befinner han sig inom tiodubbla fängelseportar, det vet han icke själv ännu, men han skall nog få se, det är charmant.
Jag är mycket ledsen, att du ej följt samma trame med din älskade kapten, vilken verkligen då man är rättvis och icke, såsom jag, ser med förkärlek på sin major, sannerligen är en mycket vackrare karl än majoren. Ferdinand sitter superbt, han har en fason, vårdslös fason med sitt huvud när han sitter, som är verkligt charmant, det har du väl märkt? han lutar sig lätt bakåt, och då far den där stora locken av som en... Följaktligen har han ju så mycket större behov av att fästas? varföre tvärtom då genom säkerhet göra honom ledigare och friare?... söta tokiga du! men vad är det värt att kosta en flod av förnuft på en flicka, som är lika fattig på eftertanka, som rik på ojämförliga behag? Nånå du får väl se. Adolfine spår, att ifrån den där stunden har din F, blivit en annan karl, och till en liten början kan jag berätta dig att han är ganska munter här i staden; jag åtminstone ser honom aldrig annat än i entusiasm. Han är naturligtvis allt emellanåt i vårt logis här, för att efterfråga er hälsa därute, eller för att byta om sin uniform, som han av gammal vana har liggande i rummet bredvid morbror onkels; han pratar bort mången timme med mig och jag har icke kunnat upptäcka den minsta spleen hos honom; jag har skildrat för honom hurulunda det vore allra rättast och allra aimablast av honom att själv gå ut till Frösunda för att bese ert skick; men vanligtvis med fallande huvud och en blick åt sidan svarar han då, att politiska saker av trängande vikt fordra hans närvaro just på platsen Stockholm. Vacker politik!
O Amanda om jag varit ibland de förtrollade träden i ditt ställe i parken, vad det skulle hava varit outsägligt roligt! jag skulle hava gjort allting på helt annat sätt, jag skulle hava satt kam på hårlocken, att den ej skulle få flyga så alldeles fasligt fritt åt sidorna inte. Escharpe? Escharpe? ja betsel... Men milles adieux! adieux! det klappar på dörren, jag måste sluta, det var alltför rasande, jag skulle just omtala för dig planen huru jag skall upphjälpa din egen sak, kors lagom då! det var ena alltför häftiga och starka finger, som så kunna kriga på en stackars deux-battant! adieu goda, förträffliga Amanda! Vem klappar? vad? jag tror
Din Ad.
