- Project Runeberg -  Drottningens juvelsmycke /
Brevet VI

(1834) [MARC] Author: Carl Jonas Love Almqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Brevet VI

från Adolfine till Amanda.

Stockholm på chiffonier-hörnet.

Jag kommer ut, du lilla uppriktiga, jag skall rätta mig efter mammas och din önskan och sedermera åter fara in; ursäkta mig. Allvarsamt sagt vill jag också nu så gärna träffa dig personligen, jag är förargad över den eviga brevskrivningen, ehuru jag icke kan säga att jag saknar hjälpliga pennor, och pennformerare har jag, men det är i alla fall tusen gånger bättre att tala än skriva, och fast Gud skall veta jag skriver så kort jag nånsin kan, så blir det ändå längre än vad drägligt är, och svårt är det också att hålla papperet i lag här på hörnet på chiffonieren, men i själva verket vill jag också bra mycket träffa dig därför att jag icke kan komma ut med att säga allt på papperet, som jag ej kan anförtro allting åt, fast det är ganska tystlåtet, och jag vill så gärna se min goda, älskade Amandas ansikte. Vid himmelen! Jag tror du litet förargats, för det jag någon gång sagt, att jag önskat mig vara i din skog, ack min syster, förstå mig bara riktigt ! Men jag är nu på vägen, att reparera din egen affär åt dig; det har äntligen Iyckats mig, att få ett litet, litet moln på kaptenens panna, och du kan ej tro vad det klär honom. Likväl begriper jag icke själv vari vikten ligger av det, som sammandragit hans romantiska ögonbryn. Jag kom händelsevis att ur den gamla riddarvisan på elvahundratalet upprepa den bekanta raden: toute à vous, beau Tristan! Och du kan aldrig imaginera dig sådana ljungeldar han strödde över mig; liksom ingen mer än han skulle ha lov att veta den frasen?

Outgrundliga mystère! Men jag måste kortligen nämna för dig, varifrån jag fick det infallet, att i min lilla kammare här för (min) kapten upprepa en så vacker vers. Min major, ännu sjuk pa Ulriksdal, eller varav han annars skulle vara upptagen där, kan jag icke begripa, min Clas Hinrik med ett ord har gjort ett steg, som fägnar mig obeskrivligare, än jag i hast kan beskriva för dig. Han har begagnat sig av den rättighet, han redan för ett år sedan, då vår bekantskap tog en glad vändning, förskaffade sig av mig, nämligen att skriftligen sända mig en biljett någon gång, och det har han nu gjort i ett utsökt bra brev. Hans sammansättning är av den innerligaste, mest rörande värme, det finaste vett (jag talar allvarsamt, Amanda), men det framsticker tillika några förebråelser, det är någon förundransvärd händelse, han måttar åt, som han vill omtala, utan att omtala, och som jag nog ändå skall förstå, tycks han mena, men som jag begriper lika så mycket som Sjustjärnan, vid vilken han liknar mig. Det är ändå en rätt vacker liknelse, men han förebrår Sjustjärnan, att hon nu är vid brynet av en mörk granskog, vari hon tyvärr ämnar stiga ned med sin glänsande fot, säger han. Stackars stjärna, rår hon då för att hon måste stiga utför? Hon skall väl också någon gång gå och lägga sig, som andra människor. Det oförnuftiga, hieroglyfiska, på finaste vanille-papper skrivna brevet ligger för mina ögon här, han säger sig hava varit vittne till någonting, och Gud skall veta att jag därpå icke tvivlar, ty Clas Hinrik har alltid haft ett par de superbaste klara ögon, som i alla tider varit kända för utmärkt skarp och lång syn, så att han måste väl hava varseblivit någonting i världen, hoppas jag. Men utan skämt, gläder mig brevet, så mitt hjärta klappar, ty jag finner mig högt älskad, han må ha sina små bizarra majorgriller, jag skall nog skaffa mig misstankar om honom jag också, och när ett och annat år av så glad karaktär framflutit till vårt ömsesidiga nöje, ämnar jag i rättan tid foga mig, och vi skola bliva ett par de bästa makar, ett det lyckligaste herrskap i naturen.

Emellertid, vem tyder den gåtan? Mitt under sina eldiga känslor, varmed han sveder mig ej så litet, framskjuter hans brev också spetsar, vassa som engelska synålar, och han kryddar meningarna flera gånger med uttrycket »Toutes à vous, beau Tristan»; ja han upprepar det på ett sätt, liksom på detta uttryck ett helt kungl. lustslott vore grundlagt, eller, jag tror snarare han menar, att hans kärleks Mausolé därpå vilar. Du torde väl påminna dig, att vi alla tillsammans i julas på Frösunda läste en åldrig roman, som vi genom den artiga herr Leopolds ynnest fått låna från Drottningholms bibliotek, och som utgjorde en målning av drottning Isoldes resa från Irland till konung Mark i Cornvallis. Där omtalas också den tappre riddaren Tristan, hans äventyr med den sköna Isolde, och utan tvivel förekommer bland annat som hon säger till hans uppmuntran, de anförda orden: Toute à Vous, beau sire chevalier. Härav gör nu den dumrna Clas Hinrik väsen i sitt brev! - Men, store Gud, det är ändå ett lappri mot vad du nu skall få höra. -

Såsom vår kapten kom in till mig en liten stund efter sedan majorens brev anlänt till mig så hälsade jag honom från sin förman, och oskyldigt nog undföllo mig ibland mycket annat, även de där magiska orden, varvid jag fogade den sanna anmärkningen, att Clas Hinrik nu mycket måtte sysselsätta sig med dem. Men - admirable Dieu! - dessa utländska ord hade knappt lämnat mina rosenläppar, forr än min långa välväxta kapten fick en färg hastigt flygande över sina kinder och hans ögonlock uppdrogos såsom till avskjutande av... (Han har i sitt ansikte ett batteri av tva sköna piecer! deras kanoneld är svår nog). Solskenet av hans gentilesse fördrev väl snart molnbyarna, och han frågade huru majoren nu då verkligen befann sig, varpå jag medgav sanningen, att jag om hans illamående ej visste mycket mer, än att ni på Frösunda för att undersöka och bota honom gjorde resetourer till Ulriksdal fram och åter, varest framför allt; du funnit honom i sin sjuklighet - intressant (se ditt brev); men, då skall du tro, att någonting värre visade sig i min vackra åhörares tvenne eldbrunnar! Jag försäkrar dig, Amanda, en gnista oro är av den narraktiga obetydlighet, han hört, verkligen hos honom upptänd, och detta är till din fördel. Flicka, flicka, skall du veta, att tacka mig? Om denna gnista något bearbetas, så kan hela din ställning räddas och din F. kan av förskräckelse återflyga till dina fötter.

Men han hade denna gång nog styrka att ej låta vidare märka sig, ehuru en förnuftig människa sett nog därav; han lät sitt anlete klarna, och undvek allt tal om majoren ävensom om dig, vilket var så mycket ögonskenligare, som jag med flit flera gånger bragte en så dyrbar person, som du, på scenen, men han omseglade alltid mina klippor och trodde sig fördold ju mer han genom sitt undvikande upptäckte sig i skärgården. Ja, orn jag skall tillstå allt, han var sedan, ända tills han gick, utmärkt förekommande, nästan för aimable, vilket allt, förstå mig bara väl, du icke skall anse för någon hommage åt mig, utan han ville allenast blanda bort korten, och gömma sin arleqvin mellan husaren och blomkrukan.

Det gör mig ont, att när jag tänker efter, kan jag nu ändå inte alldeles just genast komma ut till Frösunda, ty jag måste med en vän i afton repetera en roll, som vi ämna utföra på den stora kungl. maskeraden. Amanda, om du kunde föreställa dig vad maskradnöjet ändå måste vara! Leve vår store konung! Vår dyre Gustav III. Vad betyder det, om han nu på Gevle dumma riksdag haft gräl för sig, eller retat svavelhaltiga adelsmän? Huru smått! Jag begriper icke åtskilliga våra bekanta som jag stundom hör grondera och svärja till den grad, att min sanna avsky knappt förmått tysta dem. Kung Gustav är min kung, jag tycker om honom, och det betyder mer för mig, det bevisar att han förstår sig på huvudsakerna i allting och ej bryr sig om lappri; han har infört glädjen i norden, och det är mera värt än sura miner. Amanda, du måste övervinna din avsmak, du måste komma med på maskraden. Kungens stora hus vid Norrmalmstorg är alldeles obeskrivligt invärtes; jag har sett maskineri därinne, så att jag stigit baklänges, och jag är likväl ej så ovan att se på förunderliga tillställningar. Men det säger jag, att skall jag en gång bygga hus, så gör jag ett precist som kungens. Kan du tro, Amanda, att det är fullt med kammare och långa krökta gångar, både under, och över, och på bägge sidorna av stora spektakelsalen? Och där skall balen stå! Men jag har varit där och sett mig litet om i sällskap med en, som viste mig vägarna, så att jag ej måtte vara alldeles ohemmastadd.

Fy, min stil! Nu måste pennan igen formeras. Sluta en gång, stupida skrivelse. Ack vad jag är glad; Adieux! -

milles adieux!

A-FINE.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:05:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/drottnju/6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free