- Project Runeberg -  Drottningens juvelsmycke /
index2

(1834) [MARC] Author: Carl Jonas Love Almqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

This is a special version of Drottningens juvelsmycke, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org

Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/


[http://runeberg.org/drottnju/index.html]

Drottningens juvelsmycke

eller

Azouras Lazuli Tintomara

Berättelse om händelser näst före, under och efter konung Gustaf III:s mord


Förord till den digitala utgåvan

Denna digitala utgåva av Jan Kivissar innehåller endast den inledande brevväxlingen -- det vill säga första boken av tolv --, och är alltså inte komplett. Svenska Vitterhetssamfundet håller i skrivande stund (juni 2003) på att ge ut en textkritisk "C.J.L. Almqvist. Samlade Verk". Förutom i pappersform publicerar de även texterna på webben, varför Projekt Runeberg inte prioriterar denna författare. I skrivande stund har Vitterhetssamfundet dock inte hunnit till vare sig Duodesupplagans eller Imperialoktavupplagans Törnrosens bok IV: Drottningens juvelsmycke.


[http://runeberg.org/drottnju/0.html]

Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat?

De äro förbi, åtminstone de förra. Sunda vettet - herr Hugo - har övervunnit det bruket att skjuta sin vän en kula genom ansiktet för ett hastigt ord, en missförstådd gärning. Om några riddersmän av våra dagar, jag menar officerare, skulle önska försöka sig på varann, så uppbäras de icke mer av den allmänna rösten, ifall högsta makten straffar dem. Man talar väl om händelsen, och förhöjer därigenom mycket smaken på den mandelspån eller biscuit, varpå tunga och gom genom samtalet sättas i livligare verksamhet än om man tege. Men smakens förhöjande, som är och bör vara meningen med alla våra samtal, hela vårt umgänge, blir dock i våra dar icke mera eller bättre övat genom frågan om dueller, än genom något annat talämne. Man berömmer väl icke högsta makten så mycket för dess ingripande i äventyret, men man kastar ej heller synnerliga bifallsnickar på de kämpande, som visat det största, det oegennyttigaste mod. Jag frågar likväl på allvar, kan något fullkomligare courage givas, än det, att våga dö till och med för alldeles ingenting? Sådant måste vara ett absolut mod.

Men kanske är det ej alltid för ingenting?

Jalousien har mera bibehållit sig. Man utropar henne väl för en hemsk sjuka, som bleker kinderna och förtvinar varje bröst, där hon uppslagit sitt tempel. Likväl - om svartsjukan är ett dystert spöke, reste hon sig dock sällan upp, annars än som vårdarinna av en helig flamma. Säg mig en kvinna, som förtäres av denna gruvliga demon; är det icke, emedan hon djupt och odödligt älskar? Hennes väsende lågar rent, som en stjärnas bild tindrar i den klaraste bäck. Hon offrade sitt hjärta, sina alla tankar - sitt hela universum har hon lagt i en varm hand. Men om den älskades hand kallnar före döden? En december-il far då genom hennes ådror! Med den höga och fina känslighet, som endast tillhör ett ädelt och eteriskt tycke, har hon funnit någon liknöjdhet hos den, vilken aldrig skulle hava annat än ett odelat behag för det vackra och stora, som är stort och vackert för henne själv. Ängarne i hennes land hava vissnat; månen fryser på hennes himmel; själva solen löper darrande och blekgul fram i hennes förkylda världs atmosfär. Man klandrar svartsjukan, herr Hugo, och förmodligen har hon ofta det felet att misstaga sig, att tro sig se vad icke finnes men all olycka skall hava vår aktning, och denna är genom sin orsak dubbelt vördnadsbjudande. Hys ingen kärlek, om ej en fräck, och skryt sedan utan svårighet, att du aldrig skall antastas av nattens gråtande spöke. Du, varför skulle ditt bröst skälva? Förlorar du en slags vän i dag, i morgon middag har du en annan lika förträfflig.

Ursäkta mig då, herr Hugo - fortfor Richard Furumo att tala i Jaktslottets gula kabinett, där han en afton satt i den församlade släktens sällskap - förlåt mig, att jag icke fullkomligt kan dela min herres förtjusning över Calderons Marianne, vad den smälek beträffar, som Aristobu1ut, ett offer för jalousiens genius, får uppbära genom styckets själva sammansättning och genom sin gemåls skarpa utlåtelser. En inre humanitet speglar sig icke häruti. Dock medgiver jag gärna å andra sidan, att en varelse, som oförtjänt blir svartsjukans föremål, måste finna djupt kränkande att se sig misstänkt.

Jalousi är svår - men dubbel-jalousi, det är dock någonting värre och mer förvånande.

Mitt minne vilar härvid på en punkt i Östergötland; en gård, eller ett slott. Jag var där vittne till en syn. Tvenne systrar, förande ett avskilt levnadssätt, vistades på slottet, vårdade av släktingar, som förvaltade deras egendomar och skötte dem själva.

De tvenne olyckliga tillbringade sin tid i övre våningen, ensam överlämnad till deras behov och rik på alla husliga bekvämligheter. Med undantag av en tjänarinna, som vid tillfälle anmälde sig till deras uppassning, voro de hela dagarne för sig själva. Man hade funnit detta mest överensstämma med deras lynne. De ville icke möta någon med sina blickar.

Har någon av herrskapet varit på Ribbingsholm? En ström, som sammanbinder sjöarne Roxen och Glan, bildar en udde vid sitt utfall i den senare; udden är av strömmen, men ännu mer av Glan så omfluten, att den nästan liknar en holme, och kanske har slottet, som står på den, lånat sitt namn därav.

Från övre våningen av Ribbingsholm är en vidsträckt utsikt över den breda Glan, och på andra sidan därom ser man täcka stränder av Risingelandet, tillhörande Finspångs län. Värdsfolket i slottet hade den godheten, att icke blott giva mig nattkvarter på stället, utan även låta mig se de tvenne... hur skall jag kalla dem? Jag fick inträde i fröknarnas våning, såsom den hette, jag fick det på samma sätt, som själva värdsfolket brukade besöka sina innevånare av det högre. Vi ingingo i ett litet hörnrum, beläget vid ändan av den långa slottsvåningen, och vi skådade genom en vit florsgardin, vars veck måste tillräckligt hava dolt oss, men som emellan vecken likväl var så genomskinlig, att vi utan svårighet kunde bese dem, som vandrade där framme i rummen. Gazen gjorde för våra ögon, att de tvenne skepnaderna syntes röra sig liksom i en okänd avlägsenhet, och de själva, med hela deras omgivning, förekommo mig félika. De gingo över golvet hand i hand, raka, spensliga, små gestalter - den ena dock något längre. Deras kinder voro numera ej en gång bleka, utan av den kritfärg, man ser på huvuden, som utgöra förmaksprydnader, och själva dragen ännu sådana, att de tydde på ett förflutet junoniskt eller dianalikt behag. Deras sjukdom -sinnesförfallenhet - omväxlade, så att den ena periodvis var frisk. Hon vårdade och ledde då den andra med omsorgsfullaste ömhet och verkligt förstånd; hon gjorde det ända tills hennes egen ordning kom. Men säkert var, att alltid den andra systern uppklarnade, och tog vården om sin olyckliga följeslagerska, i samma stund som denna dukade under för sina egna inre minnen. Några veckor brukade perioden räcka för vardera. När jag kom, var den kortare systern vårdarinna av den längre. Utslaget, glänsande, ljusbrunt hår - kanske fordom kastanjebrunt - föll i ohämmade fantasier, överlämnat åt sig själv, kring den längre frökens axlar, och viftade oavteckneligt, under det hon i tigande dysterhet, men hastigt, vandrade över golvet. Jag säger den längre, ehuru även hon var kort. Den andra skötande systern gick vid hennes sida, smekte ofta hennes tinningar, och syntes roa sig med att på det utsöktaste ordna hennes halsbandspärlor och jänka på en medaljong, som hängde däri, men under rörelsen aldrig måtte hava kommit i det skick hon önskade. Hastigt stannade den sjuka. Jag, ehuru på avstånd, såg hennes svarta ögon märkbart förstoras: de började gnistra och fingo ett utseende, som ville de springa ur ögonlocken. Hon steg ett steg tillbaka med en hotande nick emot sin syster. »Rysliga förstörerska!» utropade hon. och höjde sin arm emot sin egen ömma vårdarinna.

Men när tiden kom för den friska, att i sin ordning sjukna, och den sjuka då (enligt en outgrundlig, men heligt god försyn) i samma stund uppsteg till klarhet, så att hon med omsorg och innerlighet, dragen av en vedergällningsinstinkt, blev den andras vårderska, då fick hon också uppbära lika kränkande tillmälen, rasande flammor och vilda ögonkast ur det dystra, gipsbleka systra-ansiktet.

Jag skall berätta därom vad jag hört. Men såsom emellanåt en tradition ej plär vara fullt säker, kan jag här icke heller säga, om alla de data av historisk och politisk halt, som förekomma, äro punktligt tillförlitliga. Av vördnad för de familjer, personerna tillhört, åtnöjde sig mitt värdsfolk att stundom endast låta mig känna förnamn, eller anförde, som jag tror, till och med någon gång efternamn och orter med flit falskt - jag menar pseudonymt.

Skulle mina Ribbingsholmska papper befinnas äga några luckor i sina berättelser, så anhåller jag att herr Hugos och den åhörande ungdomens egna eftertanke och livliga föreställningskraft måtte benäget fylla dem och sammanbinda allt till ett vackert och angenämt helt. När jag uppvisar autentiska handlingar, antecknade samtal och brev, dem jag avskrivit, så var god och ursäkta skrivart och kommatering, ävensom författarnes ej sällan onödigtvis använda främmande ord, vilket bruk är en ordentlig stämpel på den tidens smak, och som jag för egen del högeligen ogillar, men ej kan rätta utan att förfalska mina urkunder. Att en utlänning här i landet nyttjar sitt eget modersmål till uppblandning med svenskan, kan förlåtas honom, och är kanske patriotiskt av honom; men när en svensk så vant sig vid utländskt mål, att han, hänförd av sitt dagliga bruk, framkommer därmed även mitt uppi svenska samtal, då är det verkligen högst bedrövligt.

Händer det herr Hugo detsamma som mig, att i början något förargas över de uppträdande personerna, så skulle det fägna mig, emedan jag då finner att vi tycka lika.

Richard upptog ur sin bröstficka ett litet paket invecklat i ostindiskt smidigt halmpapper.


[http://runeberg.org/drottnju/1.html]

Brevet I

Toute à Vous, beau Tristan !

Ifrån Clas Hinrik * till Mauritz *.

Ulriksdal d. 1 mars 1792 sent om kvällen.

Jag har inga ord för min häpnad! Borta är politiken, alla planer och beräkningar ur mitt huvud, ehuru orätt, oförsvarligt orätt - jag medgiver det - när sakerna kommit så vida som nu. Men jag kan ej hjälpa det, vad leva vi i för tider? Ar det icke mer i Stockholm, utan verkligen i konung Arthurs romantiska dagar i de förtrollade lundarna kring hans beryktade riddarslott Cameloth? Store Gud, hur kan jag ännu skämta? Det äventyr, vartill jag varit vittne, rör mig själv, som jag tror, alltför nära; mitt blod lågar, och likväl är mitt livs fackla upp- och nedvänd; en sådan scen till, och den är för evigt släckt.

I korthet, gode vapenkamrat! gå in i mina rum, se åt i min garderob, men med högsta försiktighet, och en tystnad, lik tartarens! Se efter att låsen på mina pistoler äro goda nog att ej klicka.

Mauritz, hor och döm, Mauritz! Det var redan skumt, då jag satt till häst och lämnade mitt logi; med det gladaste hjärta travade jag uppför Kungsbacken och ut genom Norrtull. En skönare afton har aldrig sänkt sitt milda sken över Brunnsviken - man säger att våren i år är sen - men vilken afton var likväl denna - måtte det tyda på en Iycklig utgång av gråa kappans företag och X + X. Likt ett grant operasceneri viste sig vattnet i viken (isen, tror jag, men då var det ändå vatten på isen som sken) sammanflytande med skogslundarna i fonden. Mitt bröst slog allt högre; jag tänkte endast, och åter endast på du vet nog vem. Hastigt spetsade min muntra häst öronen och jag for upp ur min dröm. Det var ändå ingenting - jo, jo - en kanalje svart hundracka var det, som med ett gällt tjut flög av mot skogen uppåt Solna. Jag nedtryckte min hatt förargad och sökte återkomma i mina glada varma tankar. Att jag nyss blivit major, regementet, adeln, allt vad stort och överstort existerar, hade jag glömt. Endast henne mindes jag - jag sökte att endast vilja minnas henne, ty den förb. rackan drog ett långt svart streck över mitt tillstånd.

Men vad betydde det? Det var skumt när jag i kort galopp red förbi Hagalund - jag nalkades redan Frösunda - inuti trädgårdsparken till vänster om landsvägen hör jag ett häftigt rasslande. Du vet vad det täcka Frösunda har att betyda för mig? Jag hade icke kommit långt undan fram i backen, förrän jag, när jag vrider huvudet om, får se en dam störta ut genom Frösunda grind och begiva sig mitt över landsvägen in i den mitt emot liggande Hagaskogen. Ett långt grönt flor betäckte hennes huvud, och fina strimmor av guldkanter skimrade i skymningen, under det slöjan flög efter den springande flickan. Redan färgen och guldet på voilen var nog för mig att forvånas - och det av lätt begripliga skäl, Mauritz - det var, det kunde ej vara någon annan, än just den voile, som du själv en gång var med mig och hjälpte mig att köpa. Nåväl, efter ett ögonblick flyger en ung karl efter genom samma grind och beger sig snabbt också in i Hagaparken. I honom igenkände jag mycket väl Ferdinand **, min egen kapten. - Men Gud - vilkendera kunde nu hon vara! Varför flyr hon undan? Varför, om hon är den rätta?

Mitt beslut var färmt, jag steg av, band min Rodamonte på avstånd vid staketet, och smög mig in i skogen. Vad såg och hörde jag icke i den grannaste clairopaque, som Hagatrakterna nånsin framtrollat ! Än viftade vita flikar av hennes klänning likt bländande snöflingor förbi någon buske, och svalkade min brinnande inbillning - än långa gröna flammor av floret - jag måste kalla dem flammor, ty de brände mig! - jag kunde ej misstaga mig därpå, just denna med kinesiska guldfjärilar invävda slöja hade jag själv skänkt åt... ja... det var hon! På den unga ropande riddarens ord stannade snart den smärta flyktingen. Hon kunde icke komma längre - täta mörka granar stodo bakom och hindrade henne att fly längre, om hon ock velat, Mauritz. Hennes pittoreska bild avstack emot granarna på ett sätt, Mauritz - o Gud, jag själv stod dold på något avstånd och andades ej mer. Just den otydlighet, den halvklarhet, vari hon svävade, gjorde henne fullkomligt till den skönaste sylf - ingen så retande har jag sett i hertigens galleri. Riddaren framstörtade på ett knä framför henne - »Blott något, även det minsta, giv mig»... viskade han (men intet ord dog för mina öron). Hon nickade sakta, liksom vägrande - men han fördubblade sina böner. »Du måste» sade han, och fattade hennes hand. »Du måste!» utbrast han efter en paus ännu enträgnare. »Se detta tar jag!» I detsamma löste han snabb ett skärp från hennes midja och kastade över sin axel.

»Toute à Vous, beau Tristan!»

»Toute à Vous» - (svarade han henne med en röst, avtynande, visst, visst av hänryckning).

»Denna devise... ja den skall bli vårt valspråk! Alltid, sa länge vår kärlek andas, skall detta vara det hemliga ordet oss emellan, och ingen utom oss bägge skall höra det ifrån våra läppar.»

Mauritz, jag skriver icke mer, det blev allt mörkare i luften, i hjärtat, i själen. Vilkendera av dem, som yttrade det sista jag här anfört, kunde jag ej urskilja, men säkert var det bägges mening. Jag hörde intet ord mera... dt blixtrade, som om en meteor nedljungat i Brunnsviken, eller kanske var det ljudet av kapten Ferdinands kyss på detta skogsrås förföriska hand. Mina sista krafter hjälpte mig att fly ur parken, att åter söka vägen och finna min häst. Ett underverk har fört mig fram till Ulriksdal. - Mauritz, tala vid Adolf Ludvig, ni bägge måste vara med. Hör du icke av mig på några dagar, så begriper du, att din ungdomsvän och kasernkamrat Clas Hinrik ligger här på slottet, belägrad av en ful avgrunds kanalje furier, dylika som du aldrig sett i synen. Men Sacreloth ! Dieu et mon droit! Här skall bliva uppvärmt spel. Ja, verkligen, i ett annat ärende red jag ut till Ulriksdal, men emellertid hälsa vännerna, att jag ej skall glömma vad jag skulle göra här. Mauritz, saken går, rätta man är funnen... jag har fått en biljett från Huvusta nyss.

Pasque-ange ! Jag har skrivit ett alltför långt brev, och ändock förargar det mig att papperet är slut, jag har ämnen för tusen postpappersformat, men här är tillika sotmörkt i kammaren - blåmörkt i hjärtat -

NB. Pistolerna hänga korsvis längst till vänster in i garderoben mitt över det trekantiga svarta klädet.

NB. Låt betjänten, som lämnar dig detta, ej märka något.

C. H.


[http://runeberg.org/drottnju/2.html]

BREVET II.

Ifrån Adolfine till Amanda

Stockholm d. 2 martius.

Amante fidelle,
Charmante, mais cruelle...

Kommer du ihåg den visan med sin vackra ritournelle? och som vi alltid skulle rätta oss efter, Amanda? Nej, du har alldeles glömt den, tokiga flicka, men tack nu ändå, tusen tusen gånger tack, söta Amanda, för dina rader i morse och din beskrivning på ditt obeskrivliga i gårafse, men tro mig allvarsamt och utan omsvep, du har varit oförsiktig min syster, den flicka som tillstått sin känsla är förlorad; hennes hjärta är lagt i ljus dager, hon har mist sitt största behag, hon är ej mera övervunnen, hon är icke l'être indéfinissible, som blott i en lointaine anades och beundrades, Amanda, för Guds skull, varföre skulle du giva honom skärpet!! Jag förstår visst att du ingenting har sagt, att du ej med det minsta ord medgivit hans önskan, att det var han som tog, icke du som gav, men det var i alla fall för mycket att du stannade, varföre stanna? Jag ville väl se de tallar i synen, som skulle hindra mig att springa, när jag vill gå mina färde, goda Amanda, du skulle hava förstått, att du kunnat bibehålla Ferdinand på knä framför dig jämt så länge som du endast någongång låtit ditt bifall skymta förbi honom, någongång säger jag han skulle hava kunnat leva bra länge av ett sådant där någongång

Bära det evigt över sina axlar såsom ett escharpe för värjan! Amanda tror så vackra utrop? Jag spår dig olyckliga flicka, att han redan icke tänker på dig så brinnande och förtjust mer, korteligen du har haft mycket orätt i parken, store Gud om jag varit i ditt ställe Amanda! jag skulle hava gjort allting bättre, en flicka plär vara född med talent häri, jag förundrar mig över dig.

Men ack varföre skall jag göra dig sorgsen, förlåt mig, tro att jag har fullkomligt orätt, glöm mina uttryck älskade Amanda, håll er nu glada och roliga där ute på Frösunda hos det beskedliga folket W*, jag kommer snart ut till er, men jag har en hop costumesaker att laga i ordning till maskraden. Sötaste du, med nästa bud skicka in min gröna kinesiska florshuva, men för Guds skull väl kuverterad och lackad, denna dyrbarhet vågar jag knappt tänka på, så rädd är jag att någon fläck eller skada kan komma på den, jag grubblar till hälften att använda den i någon costume på redouten. Eller vad säger du? skulle detta icke gå an? jag bävar nästan för att i en så blandad folksamling och trängsel något kunde hända, vet du Amanda, jag skulle icke kunna förlåta mig själv om under begagnandet av en så dyrbar skänk något hände, som fläckade vad jag är barnslig, förråd mig icke blott för att den är en souvenir av C. H. , är jag så rädd, så tokig, för allting i världen skulle jag icke vilja, att han visste av mitt tokeri!

Par rapport på den person jag här menar har jag ledsamma nyheter, min major är icke i staden, och vad tycker du, hans trumpna betjänt har varit i vårt logi, men ej velat gå upp, efter mamma själv ej var inne. Vilken delicatesse! emellertid har jag fått höra, att min egen major min Clas Hinrik ligger sjuk på ingenting mindre än kongl. lustslottet Ulriksdal, dit han red ut, Gud vet varföre! Bed änteligen er goda överstelöjtnant därute att han gör en liten lustfart ifrån Frösunda till Ulriksdal och efterhör huru denna dyrbara vän av vårt hus befinner sig? Sjuk nu, det går aldrig an, han måste framför allt vara med på balen. Helàs! du vet icke ännu men adieux!

Adolfine.


[http://runeberg.org/drottnju/3.html]

BREVET III.

Ifrån Amanda till Adolfine.

Frösunda d. 4 mars.

Jag kan icke giva dig mycken tröst. Vi hava varit på Ulriksdal alla, och din vackra major var intagen av den uppmärksamhet, som vårt besök tillkännagav. Hans blekhet klädde honom. För din skull sysselsatte jag mig mycket med honom, och det förekom mig, att han lider av Gud vet vad. Jag är nästan säker därpå. Han var mycket sorgsen över din frånvaro; sedan han hälsat på oss, sade han med ett sombert leende: "alla av Mska huset hava den högst oförtjänta hövligheten att efterfråga min hälsa; endast fröken Adolfine har icke velat "

Jag svarade, att din frånvaro i Stockholm, dit du promenerade in för tre dar sedan, var den enda orsaken, varföre du icke åtföljde oss nu. Jag ärnade just tillägga den sanna anmärkningen, att du var egentliga upphovet till hela vårt besök på Ulriksdal. Det föreföll mig, att ingenting skulle hava varit mera läkande för honom att höra. Men i ögonblicket genomfor mig din idé om nödvändigheten, att icke för mycket förråda ditt tycke. Ehuru jag ej fattar, åtminstone ej gillar din mening, vilken jag skulle våga kalla hyckleri, min syster, så tordes jag dock ej bryta den, minst när den angick dig själv. Men säg mig likväl på ditt rena vackra samvete, min Adolfine, kan din idé vara rätt? En så hög grad av förbehållsamhet, eller avighet, som jag flere gånger hört dig fordra emot

Himmelen är mitt intyg att jag icke har ett ord, ingen gärning att förebrå mig. Men en tillgjord plan, blott för att dess mera fängsla! jag avskyr en sådan tanke. Du har läst, Adofine, du vet oändligt mer än jag. Men det skall jag säga dig, i min park, utmed mina granar, där hade du intet nej alldeles intet att göra.

Det vore väl, om du icke handlar för mycket underligt emot Clas Hinrik. Han gjorde några brutna reflexioner över ditt vistande i Stockholm, som jag icke förstod; han menade att du väl ändock, oaktat brådskan med dina garnityrer, kom till landet stundom, ja varit där helt nyss. Hans uttryck skulle verkligen på dina vägnar hava stött mig, om jag begripit det ringaste därav. Men jag ber bara till Gud, att du icke genom något för oss okänt infall förlåt, min Adolfine, jag går för långt, jag glömmer var en syster bör stanna. Likväl, major Clas Hinrik må hava sina besynnerligheter, de flyta dock säkert från ett högst ädelt hjärta. Han tyckte, sade han, att kapten Ferdinand, som vanligen så ofta vistas på Frösunda och dessutom är hans regimentskamrat, väl även skulle hava kunnat i vårt sällskap göra honom den fägnaden att komma till Ulriksdal och efterfråga honom. Han gjorde härvid en mine, som föreföll mig underbar. Jag svarade, att om Ferdinand den dagen varit hos oss, skulle han även otvivelaktigt följt oss; men att, ehuru förhållandet emellan honom och mig vore en ibland alla våra vänner känd sak, önskade jag dock Ferdinand aldrig i sådana bojor, att han omöjligen kunde vara annorstädes, än där jag var. "Var kan man då träffa honom?" fortfor majoren något upprörd, jag har en viktig sak att meddela honom. "I Stockholm, utan tvivel, anmärkte jag." "I Stockholm också?" Han såg på mig med de knappt hörbara orden: "hon talar härom ganska lugnt!" Han förstod ej, majoren, att när sakerna kommit på en så avgjord och ren fot, som nu emellan mig och Ferdinand, då är man ganska lugn.

Adolfine, härmed inföljer din huva, vad den är superb! att den är oskadd kan du vara alldeles viss om. Se på den, och försäkra dig själv därom. Jag har icke mer än sett på den, ja knappast mer, det kan jag säga. Min bästa du, se väl efter, du skall finna, att den är i alldeles gott behåll. Jag har väl något att säga dig därom, och du skall alldeles icke bli ond däröver, ty därav har intet ont skett. Men jag spar det till dess vi råkas. Det är också nästan ett intet adjö min egen adertonåriga Adolfine! du står för mina tankar främst bland alla människor en enda står främre, och det tillåter du ack! var det underligt att jag var så glad den afton, då jag jämt fyllde mitt sjuttonde år? Det har du glömt, men han kom ihåg det, han som älskar.

Din Amanda.


[http://runeberg.org/drottnju/4.html]

BREVET IV.

Ifrån Adolfine till Amanda.

Stockholm i vårt logi
i min lilla kammare.

Hela mitt hjärta är i extase, jag skall reparera den faute du begick, ack Amanda, det gruvliga felsteget att för mycket yppa dig för din Ferdinand! jag har en vue, som utan ditt medarbetande, kanske utan din tillåtelse, ändock skall hjälpa dig, kan något vara bättre! om min teori skola vi icke kämpa, jag vet väl huru folk äro beskaffade, med majoren är det också icke så farligt som du tror han skall härigenom fängslas vid mig, ja alldeles obeskrivligt, om du förstod smaka den sällheten att se en stolt och vacker karl ofrånskiljeligt fängslad, på knä, smidd vid golvet, huvudet i tillbedjande ställning... vad det är lustigt häri världen!

Jag har en vue, jag ser tydligt av ditt brev att han är åt ett visst håll, han drar misstankar därav, att jag är i staden och Ferdinand ävenså, kan du tänka dig något löjligare än denna major-förargelse, och emellertid är häruti intet orimligt. Amanda och jag äro systrar, bägge emellan sjutton och aderton år, Ferdinand har umgåtts här hos oss alltsedan vi med oncle och mamma reste upp och varit hos W* s på Frösunda. Ferdinand har tydligt och avgjort förklarat sig för dig, liksom Clas Hinrik för mig. Att desse bägge herrar på ett nobelt och chevalereskt sätt visat oss bägge vardera sin courtoisie, har varit en bekant sak bland alla som känna oss, fast våra egna slutliga tillståndsbrev dröjt, och jag skulle önska att icke du förhastat dig. Nu är det alls icke orimligt, att under så många klara dagar Ferdinand också någon gång kunde kasta en nådig och verkligt vacker sidoblick på sin Amandas stackars syster? Varföre icke? Partiet var icke gjort, skulle Ferdinand ej kunna ändra sig, och någon mer än han skulle också kunna ändra sig? Tusen dylika saker har min goda Clas Hinrik föreställt sig, och genom bävan för förlust befinner han sig inom tiodubbla fängelseportar, det vet han icke själv ännu, men han skall nog få se, det är charmant.

Jag är mycket ledsen, att du ej följt samma trame med din älskade kapten, vilken verkligen då man är rättvis och icke, såsom jag, ser med förkärlek på sin major, sannerligen är en mycket vackrare karl än majoren. Ferdinand sitter superbt, han har en fason, vårdslös fason med sitt huvud när han sitter, som är verkligt charmant, det har du väl märkt? han lutar sig lätt bakåt, och då far den där stora locken av som en... Följaktligen har han ju så mycket större behov av att fästas? varföre tvärtom då genom säkerhet göra honom ledigare och friare?... söta tokiga du! men vad är det värt att kosta en flod av förnuft på en flicka, som är lika fattig på eftertanka, som rik på ojämförliga behag? Nånå du får väl se. Adolfine spår, att ifrån den där stunden har din F, blivit en annan karl, och till en liten början kan jag berätta dig att han är ganska munter här i staden; jag åtminstone ser honom aldrig annat än i entusiasm. Han är naturligtvis allt emellanåt i vårt logis här, för att efterfråga er hälsa därute, eller för att byta om sin uniform, som han av gammal vana har liggande i rummet bredvid morbror onkels; han pratar bort mången timme med mig och jag har icke kunnat upptäcka den minsta spleen hos honom; jag har skildrat för honom hurulunda det vore allra rättast och allra aimablast av honom att själv gå ut till Frösunda för att bese ert skick; men vanligtvis med fallande huvud och en blick åt sidan svarar han då, att politiska saker av trängande vikt fordra hans närvaro just på platsen Stockholm. Vacker politik!

O Amanda om jag varit ibland de förtrollade träden i ditt ställe i parken, vad det skulle hava varit outsägligt roligt! jag skulle hava gjort allting på helt annat sätt, jag skulle hava satt kam på hårlocken, att den ej skulle få flyga så alldeles fasligt fritt åt sidorna inte. Escharpe? Escharpe? ja betsel... Men milles adieux! adieux! det klappar på dörren, jag måste sluta, det var alltför rasande, jag skulle just omtala för dig planen huru jag skall upphjälpa din egen sak, kors lagom då! det var ena alltför häftiga och starka finger, som så kunna kriga på en stackars deux-battant! adieu goda, förträffliga Amanda! Vem klappar? vad? jag tror

Din Ad.


[http://runeberg.org/drottnju/5.html]

BREVET V.

Ifrån Amanda till Adolfine.

Frösunda.

Söta min syster, söta Adolfine, aldrig ett sådant brev mer! F* är glad, kan du undra på det? han är glad, därföre därföre just att han är så viss: hans kärlek är säker, ser du. Skulle det vara ont häruti? önskar icke jag samma lugn?

Mamma tycker att du nu har varit bra länge nog i Stockholm; hon har bett mig nämna ett ord härom, efter jag skriver med W ska mjölkbudet som far i natt. Det är väl sant, säger hon, att flere av vårt folk vistas i vår våning där vid Hötorget, och att även onde emellanåt är inne. Men ändock, tycker hon du är ung, och ditt rykte, säger mamma. Om du kan för dina fasligt många tillredelser, så kom snart. Mamma skall då se dig med högst vänliga ögon. Maskraden sker ju icke ännu på många dagar? Låter det sig icke göra att komma in näst därförinnan, men emellertid arbeta här ute på costumen? Jag tycker alls icke om maskrad! Tag ut med dig litet velin, jag måste till minne teckna en och annan scen. Här klappar väl ingen på min dörr, men jag slutar ändock; pennan är så dålig, jag har icke på länge haft någon som formerat den åt mig. Köp mig litet karutscha, och hav ut med dig, jag skall taga ut några feldrag på min stackars esquisse.

Kl. ½ 12 på natten.

Amanda.


[http://runeberg.org/drottnju/6.html]

Brevet VI

från Adolfine till Amanda.

Stockholm på chiffonier-hörnet.

Jag kommer ut, du lilla uppriktiga, jag skall rätta mig efter mammas och din önskan och sedermera åter fara in; ursäkta mig. Allvarsamt sagt vill jag också nu så gärna träffa dig personligen, jag är förargad över den eviga brevskrivningen, ehuru jag icke kan säga att jag saknar hjälpliga pennor, och pennformerare har jag, men det är i alla fall tusen gånger bättre att tala än skriva, och fast Gud skall veta jag skriver så kort jag nånsin kan, så blir det ändå längre än vad drägligt är, och svårt är det också att hålla papperet i lag här på hörnet på chiffonieren, men i själva verket vill jag också bra mycket träffa dig därför att jag icke kan komma ut med att säga allt på papperet, som jag ej kan anförtro allting åt, fast det är ganska tystlåtet, och jag vill så gärna se min goda, älskade Amandas ansikte. Vid himmelen! Jag tror du litet förargats, för det jag någon gång sagt, att jag önskat mig vara i din skog, ack min syster, förstå mig bara riktigt ! Men jag är nu på vägen, att reparera din egen affär åt dig; det har äntligen Iyckats mig, att få ett litet, litet moln på kaptenens panna, och du kan ej tro vad det klär honom. Likväl begriper jag icke själv vari vikten ligger av det, som sammandragit hans romantiska ögonbryn. Jag kom händelsevis att ur den gamla riddarvisan på elvahundratalet upprepa den bekanta raden: toute à vous, beau Tristan! Och du kan aldrig imaginera dig sådana ljungeldar han strödde över mig; liksom ingen mer än han skulle ha lov att veta den frasen?

Outgrundliga mystère! Men jag måste kortligen nämna för dig, varifrån jag fick det infallet, att i min lilla kammare här för (min) kapten upprepa en så vacker vers. Min major, ännu sjuk pa Ulriksdal, eller varav han annars skulle vara upptagen där, kan jag icke begripa, min Clas Hinrik med ett ord har gjort ett steg, som fägnar mig obeskrivligare, än jag i hast kan beskriva för dig. Han har begagnat sig av den rättighet, han redan för ett år sedan, då vår bekantskap tog en glad vändning, förskaffade sig av mig, nämligen att skriftligen sända mig en biljett någon gång, och det har han nu gjort i ett utsökt bra brev. Hans sammansättning är av den innerligaste, mest rörande värme, det finaste vett (jag talar allvarsamt, Amanda), men det framsticker tillika några förebråelser, det är någon förundransvärd händelse, han måttar åt, som han vill omtala, utan att omtala, och som jag nog ändå skall förstå, tycks han mena, men som jag begriper lika så mycket som Sjustjärnan, vid vilken han liknar mig. Det är ändå en rätt vacker liknelse, men han förebrår Sjustjärnan, att hon nu är vid brynet av en mörk granskog, vari hon tyvärr ämnar stiga ned med sin glänsande fot, säger han. Stackars stjärna, rår hon då för att hon måste stiga utför? Hon skall väl också någon gång gå och lägga sig, som andra människor. Det oförnuftiga, hieroglyfiska, på finaste vanille-papper skrivna brevet ligger för mina ögon här, han säger sig hava varit vittne till någonting, och Gud skall veta att jag därpå icke tvivlar, ty Clas Hinrik har alltid haft ett par de superbaste klara ögon, som i alla tider varit kända för utmärkt skarp och lång syn, så att han måste väl hava varseblivit någonting i världen, hoppas jag. Men utan skämt, gläder mig brevet, så mitt hjärta klappar, ty jag finner mig högt älskad, han må ha sina små bizarra majorgriller, jag skall nog skaffa mig misstankar om honom jag också, och när ett och annat år av så glad karaktär framflutit till vårt ömsesidiga nöje, ämnar jag i rättan tid foga mig, och vi skola bliva ett par de bästa makar, ett det lyckligaste herrskap i naturen.

Emellertid, vem tyder den gåtan? Mitt under sina eldiga känslor, varmed han sveder mig ej så litet, framskjuter hans brev också spetsar, vassa som engelska synålar, och han kryddar meningarna flera gånger med uttrycket »Toutes à vous, beau Tristan»; ja han upprepar det på ett sätt, liksom på detta uttryck ett helt kungl. lustslott vore grundlagt, eller, jag tror snarare han menar, att hans kärleks Mausolé därpå vilar. Du torde väl påminna dig, att vi alla tillsammans i julas på Frösunda läste en åldrig roman, som vi genom den artiga herr Leopolds ynnest fått låna från Drottningholms bibliotek, och som utgjorde en målning av drottning Isoldes resa från Irland till konung Mark i Cornvallis. Där omtalas också den tappre riddaren Tristan, hans äventyr med den sköna Isolde, och utan tvivel förekommer bland annat som hon säger till hans uppmuntran, de anförda orden: Toute à Vous, beau sire chevalier. Härav gör nu den dumrna Clas Hinrik väsen i sitt brev! - Men, store Gud, det är ändå ett lappri mot vad du nu skall få höra. -

Såsom vår kapten kom in till mig en liten stund efter sedan majorens brev anlänt till mig så hälsade jag honom från sin förman, och oskyldigt nog undföllo mig ibland mycket annat, även de där magiska orden, varvid jag fogade den sanna anmärkningen, att Clas Hinrik nu mycket måtte sysselsätta sig med dem. Men - admirable Dieu! - dessa utländska ord hade knappt lämnat mina rosenläppar, forr än min långa välväxta kapten fick en färg hastigt flygande över sina kinder och hans ögonlock uppdrogos såsom till avskjutande av... (Han har i sitt ansikte ett batteri av tva sköna piecer! deras kanoneld är svår nog). Solskenet av hans gentilesse fördrev väl snart molnbyarna, och han frågade huru majoren nu då verkligen befann sig, varpå jag medgav sanningen, att jag om hans illamående ej visste mycket mer, än att ni på Frösunda för att undersöka och bota honom gjorde resetourer till Ulriksdal fram och åter, varest framför allt; du funnit honom i sin sjuklighet - intressant (se ditt brev); men, då skall du tro, att någonting värre visade sig i min vackra åhörares tvenne eldbrunnar! Jag försäkrar dig, Amanda, en gnista oro är av den narraktiga obetydlighet, han hört, verkligen hos honom upptänd, och detta är till din fördel. Flicka, flicka, skall du veta, att tacka mig? Om denna gnista något bearbetas, så kan hela din ställning räddas och din F. kan av förskräckelse återflyga till dina fötter.

Men han hade denna gång nog styrka att ej låta vidare märka sig, ehuru en förnuftig människa sett nog därav; han lät sitt anlete klarna, och undvek allt tal om majoren ävensom om dig, vilket var så mycket ögonskenligare, som jag med flit flera gånger bragte en så dyrbar person, som du, på scenen, men han omseglade alltid mina klippor och trodde sig fördold ju mer han genom sitt undvikande upptäckte sig i skärgården. Ja, orn jag skall tillstå allt, han var sedan, ända tills han gick, utmärkt förekommande, nästan för aimable, vilket allt, förstå mig bara väl, du icke skall anse för någon hommage åt mig, utan han ville allenast blanda bort korten, och gömma sin arleqvin mellan husaren och blomkrukan.

Det gör mig ont, att när jag tänker efter, kan jag nu ändå inte alldeles just genast komma ut till Frösunda, ty jag måste med en vän i afton repetera en roll, som vi ämna utföra på den stora kungl. maskeraden. Amanda, om du kunde föreställa dig vad maskradnöjet ändå måste vara! Leve vår store konung! Vår dyre Gustav III. Vad betyder det, om han nu på Gevle dumma riksdag haft gräl för sig, eller retat svavelhaltiga adelsmän? Huru smått! Jag begriper icke åtskilliga våra bekanta som jag stundom hör grondera och svärja till den grad, att min sanna avsky knappt förmått tysta dem. Kung Gustav är min kung, jag tycker om honom, och det betyder mer för mig, det bevisar att han förstår sig på huvudsakerna i allting och ej bryr sig om lappri; han har infört glädjen i norden, och det är mera värt än sura miner. Amanda, du måste övervinna din avsmak, du måste komma med på maskraden. Kungens stora hus vid Norrmalmstorg är alldeles obeskrivligt invärtes; jag har sett maskineri därinne, så att jag stigit baklänges, och jag är likväl ej så ovan att se på förunderliga tillställningar. Men det säger jag, att skall jag en gång bygga hus, så gör jag ett precist som kungens. Kan du tro, Amanda, att det är fullt med kammare och långa krökta gångar, både under, och över, och på bägge sidorna av stora spektakelsalen? Och där skall balen stå! Men jag har varit där och sett mig litet om i sällskap med en, som viste mig vägarna, så att jag ej måtte vara alldeles ohemmastadd.

Fy, min stil! Nu måste pennan igen formeras. Sluta en gång, stupida skrivelse. Ack vad jag är glad; Adieux! -

milles adieux!

A-FINE.


[http://runeberg.org/drottnju/7.html]

Brevet VII

Från Mauritz * till Clas Henrik *.

Stockholm, å Lilljans vid Gröna gatan.

Gudskelov att din svaghet på Ulriksdal varit så långvarig, att det tilltänkta behovet av pistolerna ej hittills realiserat sig. Nu hör jag likväl att min vän börjar repa sig, och får jag därföre skyldigast andraga, att jag noga eftersett vapnen; men, ehuru jag icke kan annat än gilla din sårade heder, och som en rätttrogen medlem av svenska riddarhuset skall bistå dig i den blodiga affären, som jag hoppas skall bliva blott luftig, så förlåter du mig tillika, att jag uppriktigt tillstår det vara exsecrabelt, ja abominabelt dumt att engagera en sådan sak nu, då våra vänner i förnuftiga företag hunnit såvida, att X+X är utom all fråga, men eder batalj kan göra ett kråkstreck därpå, åtminstone för några dagar? Clas Hinrik, vad för tusan dj-r tänker du på? General P. förargades.

Dock får jag tillstå, att Ferdinand är ock en besynnerlig djävul. Jag tror han å sin sida har något i sinnet emot dig. Han tog mig i går afton avsides, och sedan vi en stund promenerat upp och ned i Humlegården utanför deras lilla bollhus och teater där, stannade han mitt emot mig och frågade mig med blickar, så lågande att, utom f-n själv, ingen annan än f-n själv kan hava dem mera dystert glimmande: »Säg mig Mauritz **, hurudan karl är Clas Hinrik?» - »Har du sovit i Blåkulla? » var mitt svar, »eller vem har blåst infamt grus i ögonen på de bästa, tappraste av våra kamrater ? » - Jag drog honom längre bort, emedan jag trodde att något politiskt blivit upptäckt, men det är allenast galenskaper.

Någon elektricitet har förefallit på Frösunda; gnistor sprakat, sinnena stormat: men jag kunde ej få rätt på sammanhanget. Friherrinnan M* är högst orolig för sin yngsta dotter; förtjuserskan Amanda går med blek hy. Överjägmästaren, morbrodern, allas vår onkel, är nu som alltid den beskedligaste herre; han torkar bort andras tårar under det han gråter själv, men det hjälper ända icke. Själva värdinnan, fru W*, delade sina hitresta vänners svårmod.

Genom fragmentariska uttryck, som jag av släkten uppsnappat, ser jag att ett möte, sakramenskat hett, skett mellan Ferdinand och fröken Amanda. Han, vars ständiga närvaro i staden för våra affärer annars nu var så nödig, hade likväl stulit sig ditut, trängd och kvald av nödvändigheten att få plåga den älskade. Där skall hava vankats förebråelser. Tvisten var om några lappris-ord, som emot löfte blivit yppade för - för f-n själv förmodligen, efter sådant spektakel därav kunnat uppväxa. Fröken skall endast hava gråtit, men F. liknat en morisk, en afrikansk riddare, och alltsammans slutat på ett sätt, som - är mig alldeles obekant.

Det vore väl underligt om häruti är något djupsinnigt. Förstår jag min Ferdinand rätt, så är det sårad stolthet, som livar honom; han lär väl sett folk förr, än Amanda; men han tör vara disperat över att hon vågat skåda på en annan persons mun och vackra tandrader. Ingen skall förebrå mig, att jag icke tror på den räitta kärlekens evighet, beständighet, odödlighet; när hjärtan träffas med sann sympati, så slocknar den icke; det är min trosbekännelse. Men här - ja, jag vet icke. Vore människorna i denna världen krystalliniska varelser, min vän; jag menar genomskinliga för varann, så att var och en kände andras och sin egen karaktärsgrund, så skulle man om varann upptäcka och veta, när verklig likhet och personlig sympati funnes. Jag säger detta till din egen eftertanke, major. I en bättre värld tror jag säkert de goda människorna få se sig och andra så rent, så klart, att de begripa varann. Då kan intet misstag ske, så att de, som äro lika, komma ifrån varann; eller de, sorn icke äro lika vilja vara tillsammans. Men här i världen uppkommer som oftast tragedier av det töcken, vari vi sväva okända för oss själva och obekanta för andra; och vilken för personer och samhälle så högst förstörande olycka ej avhjälpes förr, än man lär sig känna mänskliga karaktärerna bättre, och därigenom förstår varann djupare samt söker föreningar pa grund av sann likhet, i stället for sådana tillfälliga infall.

Såsom jag förnummit att ditt namn ofta varit inblandat i Ferdinands och Amandas förklaringar, så önskade jag av dig själv få veta, om du kan lämna mig så mycket ljus bakom min coulisse här, att jag kan medla gott emellan gamla goda vänner. Men fort, snart! Tiden lider och får ej slarvas bort. Fy sju tusan, att ni intet skäms, är det politik det här? Har du uppgjort med dem som skulle komma till stället bredvid Ulriksdal? Vad svarte de?

Mauritz.
Har någon varit på Huvusta nyligen? Det är högst nödigt att du talar vid honom på Huvusta.


[http://runeberg.org/drottnju/8.html]

BREVET VIII

Från Clas Hinrik till Mauritz.

Ulriksdal.

Nämn icke F* för mig, och än mindre medla! Garnmal god vän, ja, men som blivit en bov. Understå sig att giva en sådan ängel förebråelser? Amanda, förebrådd av Ferdinand?! Det är oerhört, då det just är han som brutit, och det må jag veta. Mina sinnen äro icke i ordning. Det har gått så långt, att jag till kroppen känner mig alldeles frisk igen, och i morgon är jag i Stockholm. Sacre-Dieu, att kunna lägga en annan till last det man själv är saker till! Han måste hava blivit förvandlad till en infame! - Pistoler äro för goda, jag ändrar mitt beslut. - Du behöver ej tillskriva mig mer, Mauritz, frukta ej att jag försummar tiden. Jag skall säga dig muntligt något, som du ej vet... likväl går allt som det bör. -


[http://runeberg.org/drottnju/9.html]

Brevet IX

Från Ferdinand * till Clas Henrik

Datum 15 mars.

Herr majoren, såsom vän av att emottaga visiter, behagade ock en gång möta en man klockan precis nio i afton i nordöstra hörnet av Humlegården. Ja, just där, nära gröna gatan, min major, det skall vara er skam. Välj vapen, det är er rätt: Ett par puffertar och på kappa, sånt vore bäst. Kommer ni ej, major, så vet: intet i världen skall hindra mig, att kalla er en feg vaurien, en kvinnomara, och det rnitt ibland de våra.

Äldste kapten
i samma regemente där ni är yngste major.


[http://runeberg.org/drottnju/10.html]

Brevet X

Från Clas Hinrik till Ferdinand.

D. 15.

Kapten! Ungdomsvän! Usling! Hade ditt brev ej förekommit mig, så skulle du själv hava fått ett dylikt ifrån mig. Sekundanterna äro till reds. Nej, du är icke värd krut! Värja är mitt vapen, och jag har nu valrätt efter jag blivit den utmanade. Glöm ej att vid tillfället bära skärpet, som du fick av henne. På det vill jag syfta, och genom det träffa vad som fordom förtjänte att heta hjärta.

Ibland de våra - ha - ja, just bland de våra skall jag träffa dig.

C. Hinrik.


Innehåll / Table of Contents


Titel och innehåll
Inledning

Första boken


Brevet I
Brevet II
Brevet III
Brevet IV
Brevet V
Brevet VI
Brevet VII
Brevet VIII
Brevet IX
Brevet X

Project Runeberg, Tue Nov 12 12:49:57 2019 (aronsson) (download) << Previous
http://runeberg.org/drottnju/index2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free