Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framhjulsdrivning av ingenjör Gösta Walroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Längdgenomskärning av motor och kraftöverföringsorgan till en
framhjulsdriven bil.
denna och motorn upptages ett inte obetydligt utrymme dessutom av koppling
och växellåda. Motorn kommer med andra ord att ligga rätt långt tillbaka i
chassiet, vilket återspeglas i de förhållandevis långa motorhuvar, som man
finner på framhjulsdrivna bilar. Huven skall ju skyla inte blott motorn utan
även hela drivmaskineriet och måste därför bli rätt lång, även om en relativt
kort motor användes.
Placeringen av motorn långt tillbaka inkräktar givetvis på utrymmet i
karossen, som varje bilkonstruktör strävar efter att göra så rymlig som möjligt.
För att få motorn längre fram har man därför på en del märken placerat
differentialen omedelbart framför kopplingen, medan växellådan förlagts
framför differentialen och sålunda kommer framför drivaxlarna. Därmed vinnes
ett karosseriutrymme, som svarar mot växellådans längd. Vid en sådan
anordning av maskineriet, vilken förutsätter en något annorlunda utformning
av växellådan, sker kraftöverföringen följaktligen från motorn över kopplingen
till växellådans ingående axel och från växellådans utgående axel tillbaka till
differentialen.
Fig. 3 visar motorn, drivmaskineriet och framhjulsupphängningen på en
framhjulsdriven bil (Adler). Drivaxlarna, som endast delvis synas på bilden,
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
