Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att tillägga en erinran om, hur aktsam man, just därför att
gränsen går så djupt, måste vara i att tro sig om att
uppdraga den. Och själv har han ju visserligen av sin ställning
och sitt uppdrag gentemot sin församling understundom
liksom tvingats att draga den. Han har ej blott för sig själv
på grund av den djupa inblick, som han småningom under
sitt långa, intima samliv med sin församling förvärvat sig
i dess andliga tillstånd, mången gång, än med djup glädje och
tacksamhet än med bitter sorg och vånda, tyckt sig kunna
med stor tydlighet skönja, var den gick — han har ock
ibland nödgats att liksom draga upp den för andra. Han
minns från sin själavård, både hur han dristigt tillsagt i sin
tro anfäktade den tröst, som de själva ej vågade tillägna sig,
och hur han måst förvägra den åt andra, som i säkerhet
eller lättsinne gjorde anspråk på den. Men även då gällde
det dock något helt annat än vad det nu skulle gälla. Det
förblev dock här alltid en sak mellan honom och den andre
— och Gud. Att visa denne andre vägen att komma bort
från människornas domar, bort också från sina egna, in i
det fördolda inför Gud, just detta var här syftet. Och
såsom han, även där han mött en tro, inför vilken han själv
stod förödmjukad, behövde, för att kunna fröjdas över dess
seger, därbakom ställa tanken på dén Gud, som fullbordar
det goda verk som han begynt, så höll han också om den
andre alltid fast vid samma tanke. Också hos honom hade
Gud begynt ett verk och kanske dock nått djupare än för
människoögon syntes. Och när han nu inför Gud avlade
räkenskap för båda, kommo de därför åter till sist varandra
så förunderligt nära — nästan lika nära, som han ibland sett
dem sitta tillsammans i kyrkbänken. Men nu, när det skulle
gälla att draga upp en också för andra synlig gräns, då kän-
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
