Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner han, huru han nästan på varenda punkt, ja till sist på
varenda, åter skulle gripas av ångestfull tvekan. Ej blott
därför att han vet — också det hör med till det som
erfarenheten lärt honom — hur lätt dock hans blick förvillas, utan
därför att han tycker sig se, hur lätt ett sådant uppdragande
av gränsen även i bästa fall kunde föra faror med sig åt alla
sidor, för dem som komme med, såväl som för dem som
lämnades utanför. Att han skall draga gränsen, det kommer
ju lyckligtvis ingen att begära; däröver behöver han således
ej bekymra sig. Det blir i det väsentliga var enskilds sak att
själv, för sin del, draga den. Men det gör i hans ögon ej
faran mindre. Han känner sin församling så väl, att han redan
på förhand kan ungefärligen föreställa sig, hur det skulle
gestalta sig. Han ser somliga, som han nog gärna skulle velat
något litet hejda, oförskräckt komma med i första ledet;
han ser andra, som det varit viktigt att få med, stå tvekande
och dröjande, i ängslan och anfäktelse — eller i
oföretagsamhet. Ty, det ser han ju också, därmed att
folkkyrkoorganisationen faller bort skulle visst inte de yttre faktorer, som
där så tydligt framträtt, upphöra att spela in — blott att de
nu skulle göra sig gällande på ett fördolt och därför lättare
förvillande sätt. Och nu tänker han också på, huru
människorna ju ej stå stilla i sitt inre liv; det går framåt eller
tillbaka. Nu skulle denne, som då drog sig, nog våga och
gärna vilja gå med, medan den andre måste säga sig, att det
nu är något skevt i den ställning han fått. Hade
folkkyrkoformen bevarats, skulle allt sådant fått utveckla sig ostört
och i stilllhet — här kan den en gång uppdragna gränsen
lätt bliva ett hinder för livets naturliga växt.1
1 Om den gamle prästen under de dagar, då han var som mest
upptagen av denna fråga, haft en missionär på besök hos sig, skulle
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
