Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna. Det är ju blott som en punkt, dess innehåll kan
omskrivas i några få ord, och dock passar det och har svar
för alla dessa människors tusende frågor och bekymmer.
När jag nu sitter och bläddrar i min psalmbok och ser på
dessa texter, över vilka jag år efter år haft att predika,
förvånas jag över, hur mycket min församling lärt mig att
finna i dem, som jag ej förut märkt. Utan detta min
församlings, just denna lokalförsamlings, medarbete förstår
jag ej, hur jag skulle förmått att, så pass som det nu gått,
genom alla dessa år bevara friskheten i min förkunnelse.
Men det finns, fortsätter prästen, också en annan sida,
som är allra minst lika viktig. Vad jag därmed menar, kan
jag nog lättast få fram, om jag tänker på, att jag ju så
småningom fick den önskan, som jag förut talat om, så tillvida
uppfylld, att jag fått allt rikare tillfällen att tala också
till smärre kretsar av mina församlingsbor, som särskilt
intresserat sig för och bistått mig i någon viss gren av
församlingsarbetet, och som nu, när de samlades, gärna ville
höra ett ord av mig. Frågar man mig nu: var talade du
helst, var gick det bäst att tala? — så vill jag ju visst inte
förneka, att det berett mig en särskild glädje att få tala på
detta mera förtroliga sätt till människor, om vilka jag
visste, att de hade förtroende för mig. Lättare måste jag
kanske på det hela taget säga, att det gick att tala där, men
ibland hade jag en känsla av, att det gick på sätt och vis
alltför lätt. Jag visste ju så väl, hur deras tankar gingo, och
vad de helst ville höra. Och fast de nog ej menade det så,
kände jag ibland, hur nära faran låg för mig att för mycket
rätta mig efter detta, för mycket säga vad de ville, att jag
skulle säga, vilket ju visst ej alltid sammanföll med det, som
de bäst behövde höra. Ibland tyckte jag ock, att det hotade
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
