Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tal varit helt borta från allt det, varom klockorna tala, en
underlig längtan att dock än en gång få komma med. Men
får jag komma? Nå, nå, också jag är ju sockefrbo! Dock,
det svaret räcker ej denna gång. Får jag också i inre
mening komma, får jag komma — för Gud? Ja, svara
kyrkklockorna — och de tolka i detta fall hela folkkyrkans
mening — du får komma; för att säga dig det blev vår
tunga så stark, att den skulle höras till alla hemmen, ända
till socknens yttersta gräns. »Hör, Gud änliu sin nåd dig
bjuder.» Så går han då med, och så blir han snart hemvan
i sin sockenkyrka. En söndag ser han så där några, som han
aldrig förr sett vara med, han ser dem kanske till och med
gå fram med honom till nattvardsbordet. Då kali det
hända, att han är nära att förargas: hava dessa verkligen rätt
att vara med här? Men då är det, som om den gamla
folkkyrkan själv började predika. Här har jag, säger den, genom
alla århundraden söndag efter söndag låtit klockorna ljuda
för att bjuda alla arbetande och betungade till mig; jag har
fröjdats för var och en som kom, men mest dock när där
kom en, som jag trott för alltid vara borta: då tyckte jag
mig höra änglarnas sång förena sig med kyrkklockornas.
Också över denna kyrka har nog alltid den inskriften stått
skriven: var och en, som åkallar Herrens namn, gånge
ifrån orättfärdighetens väsen. Kanske framträdde den ej
alltid så tydligt, som den bort; dock tror jag, att ingen
som kommit hit kunnat undgå att märka den. Men aldrig
har jag dock ställt någon vakt vid dörren för att hejda dem,
som kommo, med frågan efter deras rätt. De, som ville,
fingo komma och taga, på eget ansvar inför Gud, vad de
ville taga. Vem är nu du, som frågar andra efter deras rätt?
Har du då nu själv fått någon annan rätt, än att ock-
3i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
