Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges ställning i den evangeliska kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
numera för länge sedan sökt sig in i en annan fåra. På
sjuttiotalet bröt sig rörelsens främste ledare efter Rosenius,
lektor P. Waldenström, en mycket begåvad predikant av
drastisk, stundom vulgärt folklig typ, ut ur
Fosterlandsstiftelsen och drog ständigt växande skaror med sig. Den
närmaste anledningen låg i en meningsskiljaktighet i fråga
om försoningsläran, men den egentligen springande
punkten var det kongregationalistiska kyrkoidealet, vad man
kallade »det nytestamentliga församlingsbegreppet».
Praktiskt fick detta sitt skarpaste uttryck i kravet på ett »rent»,
blott för verkligt troende tillgängligt nattvardsbord. Och
då fordran på särskilda nattvardsgångar för »de troende»
av kyrkan avvisades, gick Waldenström över till öppen
separation. Medlemmarna i det av honom bildade Svenska
Missionsförbundet, det ojämförligt mest betydande av de
fria religiösa samfunden i vårt land, stå visserligen i det
yttre kvar i kyrkan — och ej blott i det yttre. Deras
barn döpas och konfirmeras i regel av kyrkans prästerskap.
Men kyrkan stämplas av ledarna såsom en blott
statsinstitution — tidigare var hon väl i deras ögon »den
babyloniska skökan» —, och medlemmarnas egentliga hem är ej
församlingskyrkan utan föreningens böne- eller
missionshus, vars gudstjänster vanligen direkt konkurrera med
kyrkans. Och framför allt: de ha sitt eget nattvardsbord. I de
trakter — företrädesvis i mellersta Sverige — där rörelsen
är som starkast, står kyrkans nattvard ofta så gott som helt
övergiven. Här ligger den smärtsammaste punkten, den
symboliserar tillika den fruktansvärda blodförlust denna
separation betytt för kyrkan.
Men hur stark spänningen mellan tesen — den i det yttre
bevarade enheten — och antitesen — dén därbakom sig
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
