Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag har fått alldeles klart för mig, att det är
djäfvulen och icke människan som är upphof till allt
lögnprat», skrifver Gogol i ett privatbref på tal om en
enskild angelägenhet. »Af enfald och brist på annan
sysselsättning kastar människan fram ett meningslöst
ord, som hon icke ens velat säga.» (Är det icke just
så Bobtsjinski och Dobtsjinski kastade fram ordet
revisorn?) »Det ordet ger sig ut på vandring; det
ger en annan dagdrifvare anledning att kasta fram ett
annat, och småningom spinner historien ihop sig af
sig själf, utan någons vetskap. Det vore vanvett att
spana efter den verklige upphofsmannen, ty honom
finner man aldrig... Anklaga ingen... Kom ihåg
att allt i världen är bedräglighet, allt förefaller oss att
vara något annat än det i verkligheten är... Lifvet
är svårt att lefva för oss, som i hvar minut glömma,
att våra handlingar skola revideras af Den som man
ej med något kan muta.» (Bref till N. F. från Moskva
d. 6 december 1849.) Får man icke här den fulla, för
alla förståeliga fastän hittills, tycks det, af ingen
förstådda mystiska innebörden af Revisorn?
Chlestakov har utom sin reala mänskliga gestalt
också en spökgestalt: »denna fantasmagoriska gestalt>,
säger Gogol, »som likt en förkroppsligad lögn
försvann jämte troikan Gud vet hvart». Hjälten i
Kappan, Akaki Akakievitsch, blir liksom Chlestakov, ehuru
ej i lifvet utan först efter döden, ett spöke — en
vålnad, som vid Kalinkinbron skrämmer de förbigående
och rycker kapporna af dem. Och hjälten i En
vansinnigs anteckningar blir ett fantastiskt, spöklikt väsen
— »den spanske konungen Ferdinand VIII». Hos
alla tre är utgångspunkten en och densamma: de äro
små petersburgska tsjinovniker, opersonliga celler i den
väldiga statskroppen, oändligt små delar af ett
oändligt stort helt. Från denna utgångspunkt — den
lefvande mänskliga personlighetens nästan fullständiga
uppslukande af det liflösa, opersonliga hela — sträfva
de ut mot tomma rymden och beskrifva tre skilda men
lika vidunderliga banor: en i lögnens tecken, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
