Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läderlappens vingar kämpa mot en och samma universella
tyngdlag.
Detta är Chlestakovs hedendom. Och här är hans
kristendom — hans längtan till det öfverjordiska
hemlandet, hans idealism — i brefvet till vännen
Trjapischkin: »Och nu farväl, hederliga vän... Det är
sorgligt att lefva så här, man måste ändå ha någon
näring för själen. Jag märker att människan behöfver
något högre att sysselsätta sig med.»
Sådan är i sin vidaste utsträckning omkretsen för
hans tanke. Tingens tre dimensioner reducerar han
städse till två eller en — till den fullkomliga
flackheten, lågheten. Han förkortar och förtunnar hvar
tanke i största möjliga grad, kastar bort dess
begynnelse och ände och behåller endast kvar en oändligt
liten midtpunkt — och det som var en bergskedjas
topp blir ett stoftgrand, som flyger för vinden på stora
landsvägen. Det finns ingen känsla så ädel, ingen
tanke så djup, att de ej tack vare denna chlestakovska
talang att förkorta och förtunna kunna förvandlas till
ett grått dammkorn.
Hans ande är besläktad med tidens ande. »Jag
existerar på litteraturen», säger Chlestakov, och detta
är inte en lögn utan en djup sanning. Han är vän
icke endast till Trjapischkin, Bulgarin, Senkovski,
Marlinski[1] utan äfven till själfve Puschkin, kammarjunkarn.
Under skepnad af någon elegant och förnäm dandy,
comme il faut ut i fingerspetsarna, någon af Alexander
Sergejevitsch’ oräkneliga »goda vänner», trycker han
på hofbalerna dennes hand, förströdt och nedlåtande:
»Nå hur står det till, bror?» — »Tja tja, det går som
det vill, bror», svarar den andre... »Ett stort original
den där!»[2] Och i den skvallerhistoria, som vållade
Puschkins död, hade naturligtvis Ivan Alexandrovitsch
Chlestakov sitt finger med. Puschkin dog, och
Chlestakov lefver och blomstrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
