Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och tidningsbladet», förfäras Gogol, »blir
omärkligt lagstiftare för människan, som missaktar det. Hvad
är meningen med alla dessa olagliga lagar, som
skrifvas af en nedifrån stigande oren ande — och hela
världen ser det, och som förtrollad vågar den inte
röra sig. Hvilket fruktansvärdt begabberi af
mänskligheten!»
Denna nedifrån stigande orena ande är
naturligtvis Chlestakovs ande, som icke längre endast i
litteraturen utan äfven på världshistoriens blad —
världshistorien från Paris till Peking, från London till
Transvaal — skrifver sina vaudeviller och sina lögnhistorier.
Och den växer och växer som en spöksyn, som
ett fatamorgana. Högre, högre, excelsior! — det är
Chlestakovs, det nutida framåtskridandets fältrop. »En
gång har jag till och med förestått ett departement.»
Är det lögn? Knappast. Kanhända har han sen den
tiden förestått många. Kanhända att man äfven i våra
dagar ber honom: »Ivan Alexandrovitsch, ställ er i
spetsen för departementet! — Välan mina herrar, jag
antager kallelsen, jag antager den, men kom ihåg, jag
har skarpa öron, ingenting undgår mig»... »Själfva
ministären är rädd för mig.» Kanske att till och med
i våra dagar, då den evigt unge Chlestakov går
igenom det liberalaste af departementen, »verkar det som
en jordbäfning, alla darra och skälfva som asplöf».
Och om än icke trettiofem tusen kurirer stå till hans
förfogande, så disponerar han kurirtåg, telegraf och
telefon. Hvem af oss har icke hört hans myndiga
rytande: »Jag förstår mig inte på skämt jag. Jag skall
ge dem allihop». Högre, högre, excelsior!
Spökskepnaden växer, såpbubblan växer, skiftande
i trolska regnbågsfärger. »Än sen då? Jag är sådan!
Jag tar inte hänsyn till någon... jag säger åt alla:
jag ensam känner mig, jag ensam.» »Jag är öfverallt,
öfverallt.» Detta är ett numenalt ord; det är djäfvulens
anlete nästan utan mask: han är utom tid och rum,
han är allestädes närvarande och evig. »Hvar dag far
jag till hofvet. I morgon blir jag utnämnd till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
