Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältmar...» (han halkar och hade så när fallit omkull på
golfvet men stödes vördnadsfullt af tsjinovnikerna).
Hur långt hade han fortsatt, om han icke halkat?
Skulle han som hvarje usurpator ha kallat sig Guds
smorde? I våra dagar skulle han kanske ej nöjt sig
med kejsartiteln, med något mänskligt namn
öfverhufvud utan rent ut kallat sig »öfvermänniska»,
»människogud», skulle sagt hvad hos Dostojevski djäfvulen
råder Ivan Karamasov att säga: »Där Gud står, där är
gudomligt rum, där jag ställer mig, där blir strax
främsta rummet — och allt är tillåtet».
Detta säger han nästan också, åtminstone vill han
säga det, och förmår han det icke, är det blott emedan
sådana ord ännu icke stå till förfogande: »Jag ensam
känner mig, jag ensam... jag, jag, jag»... Från denna
rasande själfhäfdelse är endast ett steg till
själfförgudningen, som i Poprisjtsjins sjuka hjärna alstrar den
vanvettiga men ännu jämförelsevis blygsamma
föresfällningen: »Jag är konung Ferdinand VIII af Spanien»
och hos metafysikerna Nietzsche och nihilisten Kirilov
i Demonerna den yttersta, så oändligt mycket mera
storartade slutsatsen: »Om Gud icke finnes, är jag
Gud».
Det var icke utan anledning som de stackars
tsjinovnikerna i den lilla provinsstaden så imponerades af
Chlestakovs liksom öfvermänskliga majestät.
»General» — det betyder ju för dem nästan öfvermänniska.
— »Hvad tror ni han kan ha för rang, Peter
Ivanovitsch? — Jag tror bestämdt att han är närapå general.
— Jag för min del jag tror, att en general inte räcker
honom till knävecket ens. Och är han general, så
måtte han vara själfva generalissimus.» — »Ja, Peter
Ivanovitsch», säger Bobtsjinski till sist, »det är en karl
det där. Det är hvad man menar med en karl.» Och
den förintade Artemi Filippovitsch Semljanika
stammar blek och skälfvande: »Man känner sig rent af
rädd. Hvarför — det vet man inte själf.» Och i
själfva verket sväfvar det öfver scenen en fläkt af
öfvernaturlig fasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
