Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en framtid mina barn säga? Pappa är ett kräk,
skall de säga, han har inte lämnat något efter sig åt oss».
»Man skulle väl icke», anmärker Gogol, »taga sig
så hårdt, vore det inte för den fråga, som, man vet
icke hvarför, oafvisligt tränger sig på: hvad skola
barnen säga? Och se — likt en försiktigt lurande katt
lägger den tillkommande ättefadern beslag på allt hvad
han kommer åt.»
När Tsjitsjikov drömmer sig vara ägare till kapital
och gods, ser han strax för sig också en blomstrande
»liten gumma» och ett uppväxande släkte, som skall
föreviga namnet Tsjitsjikov: en ostyrig pojke och en
vacker flicka eller också två pojkar och två eller till
och med tre flickor — »så att alla skola veta, att han
verkligen lefvat och existerat, och han inte gått sin väg
genom lifvet som en skugga, ett spöke» — och så
»att han inte heller skall behöfva blygas inför
fosterlandet».
»Min dröm är att förkroppsligas — en gång för
alla och oåterkalleligt», säger djäfvulen till Ivan
Karamasov. Detta är också Tsjitsjikovs högsta dröm: han
behöfver sin »lilla gumma» och sina barn för att
oåterkalleligt förkroppsligas, för att alla skola veta, att han
verkligen existerat (alldeles som om i annat fall hans
realitet varit tvifvelaktig både för andra och honom
själf), och han icke varit endast en skugga, ett spöke, en
bubbla på vattnet. Blir positivisten Tsjitsjikov utan
afkomlingar, brister hans existens likt en såpbubbla —
alldeles som idealisten Chlestakovs existens, då han
beröfvas sin fantastiska chimär. Tsjitsjikovs åstundan
efter hustru och barn är djäfvulens åstundan efter
»jordisk realism». Och det af Storinkvisitorn
förespådda riket af denna världen, miljoner lyckliga barn,
är intet annat än Midtens rike med dess oräkneliga
små positivister, dessa framtida universella kineser (här
ha vi den andliga panmongolism, som så skrämde
Vladimir Solovjev)[1], miljoner lyckliga små Tsjitsjikovar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
