Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tsjitsjikovs mun: »Hvarför skrattar ni? Det är åt er
själfva ni skratta.» Kanske att våra medborgerliga
strafftal till Tsjitsjikov äro icke mindre chlestakovska än
fursten-revisorns. »Hvad skall man göra!» kunde
Tsjitsjikov svara oss som han svarar Murasov. »Det var
en olycksalig oförmåga att hålla måttan, som blef mitt
fördärf, satan förledde mig, narrade mig att öfverskrida
förnuftighetens och den mänskliga klokhetens gränser.
Jag öfverskred dem, öfverskred dem!»
Och då han så svarade, skulle äfven vi stå där
som narrar, ty hans väsen är just att aldrig framskrida
till hvad man kan öfverskrida eller icke öfverskrida, att
alltför noga iakttaga måttan i allt, att alltid hålla sig
inom den mänskliga klokhetens gränser, och det är
icke han som förledts af satan, utan han är själf satan,
som förleder alla.
Kanske också att vår kristliga barmhärtighet mot
Tsjitsjikov är lik den nykristne miljonären Murasovs
barmhärtighet, som erinrar om den filantropiska
kopparslant Tsjitsjikov själf pungar ut med. Kanske att vi
till sist inte ha någonting för vare sig vårt sociala
domfällande af honom eller vår kristliga barmhärtighet:
efter att ha lurat icke blott tsjinovnikerna, fursten,
Chlobujev utan äfven oss och till och med Gogol själf
träder Tsjitsjikov åter rentvagen ut ur fängelset, som
om ingenting alls hade händt, och bara sörjer öfver
fracken, som han i ett anfall af förtviflan slitit sönder.
»Hvarför skulle jag så öfverlämna mig åt ruelsen?» Och
han beställer sig en ny frack af samma sorts tyg —
»flamrödt med rökstrimmor» — och den nya blir
»precis likadan som den gamla». Och så: »Sitt upp, kusk,
pingla, mina bjällror, sätt i väg, hästar, och bär mig
bort!» — och liksom Chlestakov flyger han i väg i
sin troika »som ett spöke, som en förkroppsligad lögn»
mot framtidens omätliga rymder.
Och åter »en horisont utan ände... Ryssland!
Ryssland... Hvarför blickar du så, och hvarför riktar
allt hvad du rymmer ögon fulla af förväntan på mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
