Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanställer en annan — den att han i Chlestakov såг
djäfvulen.
Af Tsjitsjikov hade Gogol kanske ännu mera än
af Chlestakov. Till Tsjitsjikov liksom till Chlestakov
skulle han kunna säga hvad Ivan Karamasov säger till
sin djäfvul: »Du är en personifikation af mig själf, men
för resten bara af en sida hos mig... mina tankar och
känslor, men bara de dummaste och vidrigaste. Du är
jag, jag själf fast med en annan fysionomi.»
Men Gogol sade icke detta, såg ej eller ville ej,
vågade ej i Tsjitsjikov se sin djäfvul, kanske just därför
att Tsjitsjikov än mindre än Chlestakov »lösgjort sig
från honom själf och fått själfständighet». Sanningen
och kraften i löjet sveko här plötsligt Gogol — han
hade medlidande med sig själf i Tsjitsjikov, det var
något i dennes »jordiska realism», som Gogol ej
öfvervunnit hos sig själf. I en känsla af att Tsjitsjikov i
hvarje fall ej var en vanlig människa, ville han göra
honom till en stor människa. »Er bestämmelse, Pavel
Ivanovitsch, är att bli en stor människa», låter han den
nykristne Murasov säga till honom. Gogol kände, att
han till hvarje pris måste frälsa Tsjitsjikov: det tycktes
honom, att han i honom frälsade sig själf.
Men han frälsade honom ej, endast störtade sig
själf jämte honom. Tsjitsjikovs »stora kallelse» var det
sista och mest listiga försåtet, den sista och mest
förledande masken, bakom hvilken djäfvulen, den verklige
husbonden öfver de döda själarna, lurade på Gogol.
Som Ivan Karamasov kämpade med djäfvulen i
sin mardröm, så också Gogol i sitt skrifställarskap, ett
slags mardröm äfven det. »Dessa mardrömmar
anfäktade min egen själ, och hvad som fanns i själen
det kom också fram ur den.» — »Ända sedan långt
tillbaka går all min sträfvan ut på att lära människan
att grundligt skratta ut djäfvulen» — detta var hans
själs hufvudsakliga innehåll. Lyckades det honom?
Hvem var det, när allt kom omkring, som skrattade
ut den andra i Gogols verk: människan djäfvulen eller
djäfvulen människan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
