Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eviga goda, människans sista strid med djäfvulen.
Denna stridslust hos Gogol är något lika ursprungligt
och äkta som fridssinnet hos Puschkin. Här begår
Gogol intet svek mot sig själf, intet affall; här är han
sin natur lika trogen som Puschkin.
»Vare sig jag sofver eller är vaken, så drömmer
jag om Petersburg och om att tjäna staten», skrifver
den adertonårige Gogol från Njesjin till sin mor.
»Tanken på att tjäna staten har jag aldrig öfvergifvit», säger
han mot slutet af sitt lif. — »Jag har ej vikit af från
min en gång utstakade väg... Mitt mål har alltid varit
ett och detsamma: mitt mål har varit lifvet och
ingenting annat. Jag har sökt gripa lifvet i dess verklighet
och icke sådant det ter sig i fantasiens drömmar. —
Jag har alltid haft utprägladt sinne för realiteterna, för
den mera påtagliga nyttan. — Jag har alltid känt, att
jag skall bli en duktig medhjälpare i arbetet för det
allmänna bästa och att man där icke kan undvara
mig»... »Jag ville tjäna mitt land... Jag försonade mig med
mitt författarskap först då jag kände, att jag också på
denna bana kan tjäna mitt land. — Jag har alltid haft
en känsla af att ett stort personligt offer förestår mig i mitt
lif. — I Ryssland kan man nu i hvad stund som helst
bli en hjälte. Hvarje kall och hvarje plats kräfver
hjältemod.»
Men innan han likt de gamla ryska kämparna gaf
sig i strid med trollen, måste Gogol besegra det största
af dem allesamman, det som fanns inom honom själf.
»Jag älskar det goda, jag söker det och brinner för
det, och jag älskar icke mina gemenheter... Jag strider
mot dem och skall fortsätta att strida och skall
fördrifva dem, och i detta skall Gud hjälpa mig.»
Äfven i denna strid mot sig själf kunde Gogol,
sin natur, sitt innersta väsen trogen, ej annat än från
»fantasien» öfvergå till »verkligheten», från ord till
handling: »mitt fält är själen och det bestående i lifvet».
Han öfverger konsten, den puschkinska bönen och
offertjänsten — hans strid, hans »personliga offer» börjar;
skalden försvinner, profeten träder fram. Och samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
