Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland, Petersburg, snön, skälmarna, departementen,
katedern, teatern — allt det där har jag drömt. Jag
har vaknat upp igen i mitt hemland.» Ett af sina bref
dagtecknar han enligt gammalromersk tidräkning: »år
2588 efter Stadens grundläggning», liksom om han för
ett ögonblick ville glömma, att Kristus födts till världen,
liksom om de 1835 årens kristendom tillika med
»Ryssland, Petersburg, snön och departementen» endast varit
en dröm han haft.
Detta är naturligtvis ett skämt, men man bör känna
till hvad kristendomen redan då betydde för Gogol för
att förstå hvad skämtet innebar. »Då jag för andra
gången såg Rom», säger han just i det bref, som han
daterat »från Stadens grundläggning», »tycktes det mig
att jag återsåg mitt fosterland, där jag ej varit på några
år och där endast mina tankar lefvat. Men nej, det är
ändå inte så: det är icke mitt utan min själs fosterland
jag återsett; där har min själ lefvat redan före mig,
innan jag föddes till världen.»
Icke Betlehem, icke Golgata utan den liflösa och
majestätiska kampagnan, de döda gudarnas hemland är
Gogols eviga fosterbygd. Det är ej nog med att han
förstår och känner den hedniska antiken — han lefver
i den. Så som han ha måhända ännu endast två af
det nya Europas män lefvat i antiken — de stora
affällingarna Goethe och Nietzsche. Rom — ρωμη betyder
på grekiska köttets styrka och kraft. Rom är den största
och sista universella inkarnationen af det ena af de två
element, om hvilka Gogol talar med anledning af
Puschkin; Rom är människoandens starkaste och kraftigaste
»fastklamrande vid jorden och kroppen», vid »det
sinnligt förnimbara», där så mäktigt, att allt som förr och
senare existerat ibland förefaller spöklikt, okroppsligt,
immateriellt. I Rom sade människan för första gången
till sig själf, liksom Gogol: »Jag har aldrig känt mig
försjunken i en sådan lugn sällhet», eller liksom
Goethes Prometeus: »Jag är icke gud men gudarna
jämlik.» Till Rom medförde hvart och ett af de skilda
folken liksom sin sten till den gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
