Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af glas, läpparna le bedårande, kinderna glöda, ögonen
locka själen... hon skulle väl brinna upp af kärlek,
skulle väl kyssa till döds... Fly, kristna själ!» Här
är vällustens yttersta gräns, lika fruktansvärd att
öfverskrida som dödens. »I den lätta, silfverhvita dimman
skymtade flickgestalter, luftiga som skuggor. Deras
kroppar voro som väfda af genomskinliga moln och
som genomskimrade af månens silfver.» (Majnatten).
Denna kvinnokroppens genomskinliga hvithet
förföljer Gogol. På guvernörens bal i Döda själar sågs
bredvid Tsjitsjikov en vacker ung flicka, »som ensam
lyste hvit och genomskinlig i den mörka och
ogenomskinliga människomassan», likt en uppenbarelse från en
annan värld, likt sjöjungfrun ur det dunkla vattnet.
Dessa genomskinliga, genomskimrade, liksom af töcken
skapade jungfrugestalter äro till sitt väsen besläktade
med de gamla gudarna: det är samma mystiskt reala,
förandligade kött, den fullkomligaste tänkbara motsats
till den »kristliga», okroppsliga andligheten, luftiga och
ändå oförgängligt fasta kroppar. Detta är också det ena
af de två elementen inom Gogol — köttets element.
»Den ena sjöjungfruns kropp», fortsätter berättaren,
»lyste icke som de andras: inuti den sågs någonting
svart.» Denna svarta fläck, denna ohyggliga svarta
punkt finns också i Gogols »kött», i den hedniska
urgrunden till hans glädtighet, hans löje. Här ha vi
beröringspunkten mellan de två elementen, de två
hälfterna, världens två poler, och upphofvet till en
oändlig, mystisk fasa. Redan i Hellas för öfrigt finns denna
svarta punkt: äfven här ljuder plötsligt, midt i den
saliga, solljusa middagstimmens stillhet, ett
genomträngande skri, ett mystiskt kallelserop, Pans stämma, för
hvilken allt lefvande flyr i öfvernaturlig skräck. För
Gogol är detta skri välbekant sedan barndomen: »Jag
måste bekänna, att jag alltid kände fasa för detta
mystiska kallelserop. Jag minns att jag i barndomen ofta
hörde det. Ibland uttalade någon plötsligt mitt namn
bakom mig. Vanligen var det en vacker och solig
dag; icke ett blad på träden i trädgården rörde sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
