Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Mer och mer försänkande sig i sin ensamhet teg
han så länge han hade styrka att tiga; då det blef
honom för ohyggligt, talade han icke, förklarade icke
hvad som försiggick inom honom utan skrek, skrek
på hjälp som en drunknande: »Kunde jag bara finna
en enda lefvande själ!... Om bara en enda själ ville
höja sin röst... Om bara en enda själ ville tala!...
Det är som om allt vore utdödt, det är som om i
Ryssland bodde inte lefvande utan några slags döda
själar.» — »Landsmän! ohyggligt...»
Författaräran minskade icke denna ensamhet. Från
två motsatta håll riktades mot Gogol lika glödande
men tvifvelaktiga kärleksförklaringar: från Petersburgs
västerlänningar med Bjelinski i spetsen och från Moskvas
slavofiler med Aksakov i spetsen. Bägge sidorna ville
draga Gogol öfver till sig och begagna honom som
ett vapen mot det fientliga lägret: västerlänningarna
mot slavofilerna, slavofilerna mot västerlänningarna. De
ena som de andra sågo i honom icke honom själf
utan endast sig; hvarken de ena eller de andra frågade
efter på hvad han lefde och af hvad han dog. Och
mellan dessa böljade en än mera främmande,
fullkomligt opersonlig massa, den s. k. »publiken», och
därifrån nådde honom icke ens mänskliga stämmor utan
något slags samtonigt brus. »Hvad har Gogol för
sig? Har han återigen skrifvit något lustigt och
onaturligt?» Åt Revisorn skrattade man så att man storknade,
men förklarade, att pjäsen var — »en onaturlig fars>.
Uppriktigt och äkta, i all sin heliga enfald ett
verkligt hjärteskri är följande uttalande af en Moskvadam:
»Ja Gogol narrar alla människor att skratta. Så
ömkligt! Använda hela lifvet, som ändå är så kort, på att
agera apa för publiken!» Detta är en röst ur den
illitterära hopen. Icke mycket annorlunda låter det
bland litteratörerna eller åtminstone bland folk, som
komma i beröring med litteraturen: Vladimir Panajev
förklarade, att »man borde förbjuda Gogol att skrifva,
ty ur alla hans skrifter stiger samma doft som från
betjänten Lavruschka.» Somliga bland kritikerna be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
