Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristendom» stodo emellan Gogol och en sådan uppfattning
af Kristus.
Äfven under de sista åren af sitt lif, då han
skenbarligen alldeles »förbedt» och »förspäkt» sig, kan han
plötsligt erinra sig Puschkins barnsliga skratt, en
brännhet middagsstund på kampagnan, en kosackvisa
hemifrån — och åter är det som om han »bara drömt»
alla skräcksynerna och just stod i begrepp att vakna
och skaka dem af sig. Till och med under den allra
sista tidens dödliga ångest och fasa kan ett oväntadt
småleende, något »världsligt» skämt, en liten biljett till
modern med föreskrifter om trädgården röja för en,
att han ännu icke lösslitit sig från jorden, att han ännu
älskar och känner dragning till »moder jord». En
jättestark hälsa strider inom honom med en
jättestark sjukdom; hälsans styrka är lika stor som
sjukdomens, så att man intill sista minuten icke vet
hvilkendera som skall segra.
Och detta omedvetna »hedniska» element fjättrar
Gogols kristna medvetande, släpper det icke, drager
och drager det. Hans medvetande är som en bunden
fågel: knappt har det höjt sig, förrän det med flaxande
vingar faller till marken igen. Han reste sig mot sitt
kött, och köttet reste sig mot honom. Marteradt men
ej dödadt utkräfver det en fruktansvärd hämnd på
honom. Förbannadt blir det verkligen en förbannelse,
och liksom en uttorkad mark upphör det att nära hans
kristliga andlighets rötter, förlamar den, slår den med
vanmakt, ofruktbarhet, liflös torrhet. »Det tyngsta af
alla kors är den andliga torkans kors», stönar Gogol.
»Bed under tårar och snyftningar! Bed, icke som man
beder sittande i sitt rum, utan såsom den drunknande
beder, när han griper efter den sista räddningsplankan!»
Men ju mer han beder, försöker att gråta, att röra
och uppmjuka sig själf, dess torrare och hårdare blir
han. Icke en tår, icke en droppe af himmelsk dagg!
Hans hjärta endast förhårdnar, förstenas under dessa
krampaktiga ansträngningar. »Hur skall jag kunna
uppvärma min kalla, hårda själ?... Hvad är detta för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
