Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
och endast ledan växer till en jätteskepnad, som med
hvar dag antar allt väldigare mått. Graflik tystnad
öfverallt. Gud! det blir så hemskt och ödsligt i din
värld!»
»Jätteledan», domningen, gäspkrampen, som är
ohyggligare än den mest vanvettiga förtviflan,
bemäktigar sig Gogol mer och mer efter hans återkomst till
Ryssland, under de tre fyra sista åren af hans lif. »Hur
och hvarför en sådan förlamning kommit öfver mig
kan jag inte förstå... Jag skrifver inte... jag vill inte
tala om hvad det vara må ... Kanske därför att det
inte ges något af intresse i världen.» — »Hvart man
ser i världen — bara tråkighet!» låter han undfalla sig
en gång i ett samtal, förmodligen med den vanliga
gäspningen. Allt oftare klagar han öfver »andlig
sömnsjuka», »dåsighet», »obegriplig lättja och håglöshet».
»Hela jag är lat och sömnig... Det kostar mig stor
ansträngning att skrifva inte endast ett bref utan till och
med en kort anteckning. Hvad är detta? ålderdom
eller en tillfällig kraftlöshet? Sofver jag eller är jag
vaken på ett så sömnigt sätt, att det vore bättre om jag
sof riktigt?»
»Arbetet (på Döda själar) går inte framåt; jag
måste bokstafligen draga fram orden med tång... Jag
arbetar inte, jag lefver inte, ehuru detta tillsvidare inte
märks af andra.» Detta är den ohyggliga letargi,
hvarom han skrifvit: »Jag känner krafter inom mig men
känner också, att de inte kunna röra sig». — »Vi sågo
Gogol i Moskva», skrifver Aksakov hösten 1848; »till
sitt yttre är han föga förändrad, men det är som vore
det inte samme Gogol.» Till det yttre förefaller han
nästan lugn och friskare och starkare än någonsin. Men
invärtes är han enligt sin egen bekännelse »alldeles
ödelagd»; detta yttre lugn är just det olycksbådande
tecknet, att sjukdomen »slagit inåt».
»Hvad han är förändrad!» skrifver hans syster i
sin dagbok, då Gogol våren 1848 vistas på besök i
fädernegården Vasiljevka, ej långt ifrån det ryktbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
