Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
som intill denna dag utgöra dess djupt dolda,
underjordiska men hällebergsfasta grund.
Men hvilken var fader Matfejs grundtanke, hans
utgångspunkt? Det var hela den afsöndrande, asketiska,
svarta» kristendomens grundtanke, Gogols egen tanke,
åtminstone delvis, i hans medvetande: »Lefva i Gud
betyder att lefva utom kroppen»; helighet betyder
okroppslighet, köttet betyder synd; anden är köttet
motsatt, såsom ett absolut väsen är motsatt ett annat,
lika absolut, såsom det gudomliga är motsatsen till det
djäfvulska, det eviga goda till det eviga onda. Och
motsägelsen är olöslig. Däraf slutsatsen: »Älsken icke
världen, icke heller de ting som äro i världen. Om
någon älskar världen, i honom är icke Faderns kärlek.
Ty allt det som är i världen, köttets begärelse och
ögonens begärelse och lefvernets högfärd, det är icke
af Fadern utan af världen. — Hela världen är i det
ondas våld.» Världen är negationen af Gud; Gud är
negationen af världen — icke af någon del af världen
utan af världen såsom ett helt, ett absolut. Hvad som
var endast en af tvänne principer, den ena af tvänne
poler i Kristi lära blir den enda principen,
alltupp-slukande, upphäfvande den andra.
Sådan är fader Matfejs utgångspunkt, och han
endast var konsekvent, då han ur dessa första, asketiska
premisser drog den yttersta, fruktansvärda men
oundvikliga slutsatsen i sin dom öfver Gogol. De, hos
hvilka kristendomens svarta munkfärg blekts ur och
blifvit icke hvit utan endast grå, halfljus, halfvärldslig,
skulle naturligtvis ha ryggat tillbaka för denna alltför
stränga dom. Men — och detta är frågan — den
rena, »svarta» kristendomens förkämpar, de stora gamla
ökenfäderna Isak, Efraim, Ljestvischnik, skulle icke de
ha instämt med den skoningslöst logiske fader Matfej,
då han fördömde icke endast Gogols hela »hedendom»
— hans konstnärliga skapande, löjet, lifsglädjen,
kärleken till världen — utan äfven hela hans kristendom
— ruelsen, förtviflan, afsvärjelsen af världen? Alltför
ofullkomlig, alltför ljust färgad var den endast lögn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
