Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Enligt doktorernas försäkran »förefunnos inga
allvarsamma sjukdomssymtom hos honom». Han endast
fortsatte att fasta eller rättare svälta ihjäl sig.
Själasörjaren, icke fader Matfej utan en annan,
församlingsprästen, kom dagligen till honom, och man passade
på att i hans närvaro bjuda på sagosoppa och
katrinplommon. Prästen började först äta och sökte öfvertala
Gogol att göra honom sällskap. Men Gogol vägrade
för det mesta. »På söndagen förmådde honom prästen
att taga in en sked ricinolja; han svalde den, men
efter detta slutade han alldeles upp att lyda honom och
smakade under sista tiden icke någon föda. Då grefve
Tolstoj för att förströ honom började tala om saker,
som lågo honom om hjärtat och som förr alltid
intresserat honom, utbrast han i from förtrytelse: ’Hvad
är det ni pratar? Hur kan man resonera om sådana
saker, när jag bereder mig för ett så fruktansvärdt
ögonblick?’ Sedan teg han och tvang grefven att tystna.»
»Jag infinner mig på tisdagen», berättar ett
ögonvittne, »och finner grefve Tolstoj häftigt upprörd. —
Hur är det med Gogol? — Dåligt. Han ligger. Gå
in till honom. Nu går det an att gå in. — Jag trädde
in i hans rum. Han låg på en bred soffa, på sidan,
med öppna ögon och vänd mot väggen; framför sig
hade han en gudsmodersbild, i händerna ett radband».
Hans ansikte var »lugnt» eller rättare känslolöst: »Han
såg ut som en människa, för hvilken alla gåtor äro lösta,
alla ord fåfänga, och hvars alla känslor förstummats».
Hufvudfrågan var löst: »att lefva i Gud betyder att
lefva utom kroppen — man måste ju dö, och jag är
färdig och dör».
Men är detta verkligen en kristlig död, det
smärtfria och lugna slut på lifvet, hvarom kyrkan ber? Alla
i hans omgifning kände dunkelt, att något förfärligt
och brottsligt försiggick, att detta icke var död utan
själfmord, att man ej kunde låta det ha sin gång, att
man måste göra något. Men hvad? Den stackars
prästen, som börjar äta katrinplommon för att visa Gogol,
att man kan lefva i Gud och i kroppen samtidigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
