Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maria Feodorovna. Hvarför är det så mörkt,
grefven?
Golovkin. Det är fukten som immar sig, ers
majestät. Byggnaden är ny, och det tar tid, innan
den torkar.
Elisabet. Jag tycker om den här hvita, opalfärgade
töckendagern — det står som en regnbåge kring ljusen,
och människorna se ut som spöken.
Golitsyn. Det är dimma ute också — man ser
inte handen för sig.
Valujev (en half blind, skröplig gubbe, talar sluddrande).
Nittonde århundradet! Nittonde århundradet! Nu för
tiden är det alltid dimmigt och mörkt. Förr brukade
det vara klart solsken om vintern också. Jag minns
jag stod en gång vid fönstret i Eremitaget. Solen sken
mig rätt i ögonen, och salig kejsarinnan kom fram och
drog med egen hand ner gardinen. "Men för all del",
säger jag, "inte skall ers majestät besvära sig?" Och
hon, lillmor, smålog så nådigt — en sol där uppe på
himlen och en annan här, på jorden... Ack de är
förbi, förbi, de sköna dagarna!
Statsfrun grefvinnan Lie ven in.
Grefvinnan Lieven. Förlåt, ers majestät... Uff,
jag är alldeles förbi!... Jag måste sätta mig.
- 29 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
