- Project Runeberg -  Duellen : militärroman /
138

(1906) [MARC] Author: Aleksandr Kuprin Translator: Erik Nordenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

138

utom sig af blygsel och vrede. Härtill kom det olidliga
oväsendet från musikläktaren och den pinsamma
uppmärksamheten från de närstående, som hans dams
otyglade vrede började ådraga sig.

»Ja, hennes far var en vanlig tjuf, och hon borde
minsann akta sig för att sätta näsan i vädret!» skrek
Raisa. »Och ett dylikt stycke vågar se oss andra öfver
axeln! Men vänta! Vi veta åtskilligt äfven om henne!
Ha...!»

»Men jag besvär er!... Ser ni då icke?» hviskade
Romaschoff.

»Tig... och hör på!... Var öfvertygad om att
både ni och hon skola få lära känna mina klor! För
det första skall jag öppna ögonen på hennes man, det
där nötet Nikolajeff, som nu för tredje gången kommer
att bli kuggad i examen. Men hvad annat kan man
vänta från en åsna som han, hvilken ej ens märker, hur
hans hustru bedrar honom! Och hvad tillbedjaren
heter är sannerligen ej längre någon hemlighet!»

»Masurka générale! Promenade!» tjöt Bobetinskij,
som i detta ögonblick med en ärkeängels låter flaxade
genom salen.

Golfvet gungade under de dansandes tunga
stampningar, och i takt med masurkans toner rörde sig
rummets tyllgardiner och kulörta lyktor.

»Hvarför kunna vi ej skiljas som vänner?» frågade
i skygg ton Romaschoff, som inom sig kände, att denna
kvinna ej blott ingaf honom en obeskriflig afsky utan
äfven uppväckte hos honom en feghet, som han ej kunde
betvinga och som fyllde honom med själfförakt. »Ni
älskar mig icke längre... nå väl... därför behöfver ni
väl icke hata mig...»

»Aha! Ni är rädd... ni söker få mig att draga in
klorna! Nej, min gunstig herre... jag hör ej till dem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:20:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/duellen/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free