Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
ridten. Ännu på afstånd började han skrika som en
besatt, framstötande oartikulerade och obegripliga ord.
»Underlöjtnant . . . Romaschoff! Regementschefen
fördömer... i skarpaste ordalag... ert beteende i
dag!... Sju dygns högvakt... i divisionsstabens
ar-restrum . . . Hvilken oerhörd skandal! Hela
regementet .. . för er skull ... O, ett sådant missfoster!»
Romaschoff svarade honom ej med ett enda ord,
ja, han ej ens väncle på hufvudet. Och för resten —
hvad skulle han svara ? Fedorovskij hade i sanning rätt
att vredgas. Men truppen, soldaterna, som åhört
hvartenda ett af adjutantens kränkande ord, hvad skulle
de nu tänka ? Romaschoff kände i detta ögonblick ett
omätligt hat och förakt för sig själf. »Jag är
förlorad ... jag är vanärad för alla tider ... jag skjuter
mig! Är väl jag värd att lefva? Hvad är jag?
En obetydlig, löjlig, föraktlig stackare ... en
karikatyr ... en ful, motbjudande, idiotisk varelse! Mina egna
soldater skola skratta åt mig och bakom min rygg med
knuffar och hemliga tecken göra sig lustiga på min
bekostnad. Eller månne de kanske tycka synd om mig?
Sak samma . . . allt är förloradt, och jag . . .. jag
skjuter mig!»
Samtliga defilerande kompanier gjorde, sedan de
passerat kårchefen, halfsväng till vänster och
återvände till sin första uppställningsplats, där de successivt
ordnades på nytt och på öppnade led. Under inväntan
på de sist defilerande kompaniernas återkomst tilläts
manskapet stå »på stället hvila», och officerarne
begagnade tillfället att röka en cigarrett och språka med
hvarandra. Endast Romaschoff stod ensam för sig själf,
orörlig och tyst framför fronten af sitt halfkompani.
Han giäfde oaflåtligt i jorden med sabelspetsen, och
ehuru han oafvändt blickade i marken, kände han sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
