Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
»Jag kan icke skiljas så från dig. Vi se hvarandra
aldrig mer. En aning säger mig detta. Så må vi ej heller
i denna enda stund frukta något i världen! Jag vill,
jag vill, jag vill... detta! Låtom oss taga vår lycka!
Min älskade! Kom till mig... kom ... kom!»
Och i samma ögonblick uppfylldes båda och hela
rummet... hela världen... af en namnlös lycksalighet
— bedöfvande, kväfvande, förtärande! Under loppet af
en sekund trodde sig Romaschoff liksom genom ett under
se, huru Schurotschkas ögon strålade mot honom med ett
uttryck af vansinnig lycka. Hennes läppar sökte hans ...
Hans sinnen sveko honom–-
»Skall jag följa dig hem?» frågade Romaschoff,
under det han hjälpte Schurotschka ned på gatan.
»Nej, för Guds skull, min älskade! Gör icke detta!
Jag har ej en aning om, huru länge jag varit hos dig.
Hvad är klockan ?»
»Jag vet ej, och något ur äger jag icke.»
Hon stod dröjande kvar, stödjande sig mot porten.
En stark doft uppsteg ur jorden i den varma,
trånads-fulla sommarnatten. Det var ännu mörkt, men trots
det-la mörker kunde Romaschoff tydligt skönja
Schurotschkas anletsdrag, orörliga och marmorbleka som en statys.
»Farväl, min älskade!» sade hon slutligen med
trött stämma. »Farväl!»
De omfamnade hvarandra, men deras läppar voro
kalla och liflösa. Schurotschka aflägsnade sig snabbt och
försvann i mörkret.
Romaschoff stod kvar och lyssnade, till dess de sista,
svaga ljuden af Schurotschkas lätta steg ej längre
kunde förnimmas. Då återvände han till sitt rum.
En stark men angenäm känsla af trötthet
bemäktigade sig honom. Han hade knappast hunnit aflägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
