Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Corentins hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cinq-Cygne, dit han själv begav sig för att träffa juryns
ordförande.
Adelsmännen och Laurence hade alltför god matlust
och middagen erbjöd ett alltför livligt intresse för att de
skulle fördröja densamma med att göra toalett. De infunno
sig för den skull, hon i riddräkt och de fyra adelsmännen
i sina ridstövlar, vita skinnbyxor och rockar av grönt
kläde, i salongen, där herr och fru d’Hauteserre varit
ganska oroliga under väntan på dem. Den gamle mannen
hade märkt deras kommande och gående, men i synnerhet
den misstro, för vilken han var föremål; Laurence hade
nämligen icke kunnat ålägga honom att hålla sig inne,
såsom hon gjort med husfolket. Vid ett tillfälle, då en av
hans söner skyndat bort för att icke behöva besvara hans
frågor, hade han också sagt till sin hustru: »Jag fruktar,
att Laurence om igen skaffar oss svårigheter på halsen!»
»Vad ha ni jagat i dag?» frågade fru d’Hauteserre
Laurence.
»Å! Ni skall en dag få veta vilket skälmstycke era
gossar varit med om», svarade hon skrattande.
Fastän dessa ord sades på skämt, skrämde de likväl
den gamla frun. Catherine anmälde, att middagen var
serverad. Laurence gav sin arm åt herr d’Hauteserre och log
åt sin illparighet, då hon tvang en av sina kusiner bjuda
sin arm åt den gamla damen, som till följd av deras
överenskommelse förvandlats till orakel.
Markis de Simeuse förde fru d’Hauteserre till bordet.
Stämningen blev så högtidlig, att Laurence och hennes
kusiner kände en stark hjärtklappning, så snart
Benedicite slutat. Fru d’Hauteserre, som skar för,
överraskades av den ångest, som lästes i de båda herrarna
de Simeuses ansikten, och om den förändring, som
Laurences enformiga fårutseende undergick.
»Men det måste ha hänt något ovanligt?» utbrast hon
och betraktade dem alla.
»Till vem talar ni?» frågade Laurence.
»Till er allihop», svarade den gamla frun.
»Vad mig angår, mamma», sade Robert, »är jag hungrig
som en varg.»
Fru d’Hauteserre, som fortfarande kände sig orolig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
