Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gåtans lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke hindra sig att instämma. Ambassadörerna syntes
otåliga; de Marsay fick ett anfall av hosta, och man
blev tyst.
»En juninatt 1800», sade premiärministern, »vid tretiden
på morgonen, just då daggryningen kom ljusskenet att
blekna, lämnade två personer, som tröttnat på att spela
kort eller som spelade endast för att sysselsätta de övriga,
salongen i utrikesministerhotellet, som den tiden låg vid
rue du Bac, och gingo in i en boudoir. Dessa båda män,
av vilka den ene är död och den andre står med en fot i
graven, äro var och en i sitt slag lika utomordentliga.
Båda två ha varit präster och båda två ha avsvurit sitt
kall; båda ha gift sig. Den ene var helt enkelt
oratoriemunk, den andre hade burit biskopsmössan. Den förre
hette Fouché, jag behöver inte omtala den andres namn,
men båda voro på den tiden helt enkelt — visserligen
mycket litet enkelt — franska medborgare. Då man såg
dem begiva sig till boudoiren, visade de personer, som
ännu voro kvar, litet nyfikenhet. En tredje person följde
dem. Vad denne angick, så höll han sig för mycket
starkare än de båda andra, han hette Sieyès, och alla veta
att även han före revolutionen tillhört kyrkan. Den, som
gick illa, befanns för tillfället vara utrikesminister. Fouché
var polisminister. Sieyès hade avsagt sig konsulatet. En
liten kall och sträng man lämnade sin plats och slöt sig till
de tre männen, i det han högt sade till någon, som berättat
mig det: ’Jag fruktar prästernas spel.’ Han var
krigsminister. Carnots ord oroade icke de båda konsuler, som
spelade i salongen. Cambacérès och Lebrun berodde vid
denna tid av sina ministrars nåd, och dessa voro
ojämförligt mäktigare än de båda konsulerna. Nästan alla
dessa statsmän äro döda, man är inte skyldig dem att
förtiga något; de tillhöra historien, och denna natts
historia var skräckinjagande; jag säger det därför att jag
ensam vet det, därför att Ludvig XVIII inte sagt det åt
den stackars fru de Cinq-Cygne och det är den nuvarande
regeringen likgiltigt, om hon vet det eller inte. Alla fyra
satte sig. Den haltande måste stänga dörren, innan man
sade ett ord, han reglade den till och med, påstås det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
