- Project Runeberg -  Några bref från England 1852-1853 /
135

(1854) [MARC] Author: Anna Fredrika Ehrenborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för© att bedja Mesmer mesmerisera henne sjelf. Hon gjorde
så oöh sade att Mesmer genast uppfyllde denna önskan.
Derefter blef bon glädtigare och kraftfullare än någonsin
förut och frågade om det var något mera, som vi Önskade
att hon skulle se. Denna fråga kom så oförvSntadt öfver
oss, att ingen var färdig med ett bestämdt svar. Och när
hon fann oss så sena dermed, sade bon: »Oh, jag vet hvad
jag vill se —: den staden jag såg en gång när Amelia
mesmeriserade mig. Det är en skön plats; men jag såg
icke mycket af den då, emedan den doctorn kom in och
förstörde det allt Men Ni måste vänta Ktet, ty ingen af
dem som äro med mig kan gå dit, — de känna icke
vägen, derföre måste jag skicka efter den anden, som gaf
mig ringen. Han vet hvar den är. Men icke heller kan
han gå hela vägen, endast till några andra, som vilja gå
med mig.»

Hon sade sig nu hafva afsändt ett bud med ringen och
under mellantiden sökte vi att få närmare reda på när och
i hvilka omständigheter hon hade sett den nämnda staden.
Men dessa frågor afbrötös hastigt genom den efterskickades
ankomst, som gafs oss tillkänna genom hennes utrop: »O,
här är han! han synes helt fägnad af att so mig. Han
säger att han med nöje skall visa mig vägen så långt som
han kan gå, och att finna någon annan, som kan följa mig
vidare.» Hon frågades nu huru långt det var till staden,
och svarade: »Jag vet icke, men det är en ganska lång
väg och jag skall säkert blifva mycket trött af att gå den.»

Nu var en stunds allmän tystnad tills clairvoyanten
utropade: »O, huru skönt! Ljuset är så klart, strömmar
och källor glittra och skina så herrligt! Foglarna sjunga
högst* melodiskt och äro alldeles tpma; de komma rundt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:37:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eafbref/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free