Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ingen skada hade skett. Han helsade med en
flyktig och teraligen förnäm blick på oss, och var i
begrepp att aflägsna sig, då Reginald enträget följde
honom, kallade honom Löjtnant L— och bad honom
dröja en stund hos oss, som han presenterade för
Löjtnanten. Denne klarnade då synbart, nalkades
Häradshöfdingen som han igenkände, och gjorde med
ett gladt och vinnande leende, ursäkt för det oväsen,
han förorsakat. Vi fingo snart veta, att han var stadd
på en botanisk utflygt och hade gått hit från en
prest-gård, belägen ett par mil härifrån. Då Amalia
frågade honom, hvarföre han hade valt den svåra vägen
uppför branten, svarade han lakoniskt: ”det roade
mig.” — Men jag märkte med hemlig ängslan, att
hundarna hade gjort en ganska synbar åverkan på
hans högra rockskört, och jag slår vad att han sjelf
hade märkt det och ej var tifcgilltig derför.
Han blef snart bekant med oss alla och stannade
i vårt sällskap hela dagen. Han syntes isynnerhet
gerna tala med Häradshöfdingen; Reginald fattade ett
lifligt tycke för honom. Bekantskapen gick så fort
framåt, under dessa fria och glada stunder; Löjtnant
Ernst hade en djup känsla för naturens skönhet —
han plägade nfta vistas helt ensam ute i skogar och
fält. Han syntes rörd öfver den öppna hjertlighet *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
