Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Sådana underliga likheter ser man ofta,” sade
Amalia, som fruktade att denna berättelse var
plågsam för Ernst. Men hon förfärades, när hon lyfte
upp ögonen, och fick se hans ansigte.
Han var dödsblek; hans blick hängde
genomträngande och stel vid berättarens läppar. Det blef en
djup tystnad, en tystnad af spänd förväntan; alla
träffades blixtlikt af samma tanke, som hade
bemäk-ligat sig Ernst. Han trädde närmare till von Bris,
och stannade några ögonblick, liksom hade han velat
tala och fråga, men han förmådde det ej;
Häradshöf-gen steg upp och ville taga honom med sig ut, men
Ernst afböjde detta, tryckte hans hand, helsade oss
hastigt farväl, och gick, sägande knappt hörbart: ”Jag
måste finna honom — han såg döende ut —
kanhända är han redan död.”
Vi suto länge ulan att tala; endast de båda
ma-karne vexlade halfhögt många ord. Det blef sent, och
man gick till hvila, men kunde ej sofva af oro.
Tiden nalkades för vår hemfärd; men von Brists
heslöto att uppskjuta den, tills man blef underrättad1
om Ernsts öde, och fick deltaga deruti.
Dagen efter hans försvinnande, då frukosten var
slutad, satt jag ensam med Amalia; de öfriga hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
