Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Afresa från Nizza. — Italiens tullbehandling. — Cornichen. — Bordighera och dess palmskog. — Campo Santo i Genua. — Milano och dess domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med fötterna ner i hafvet stå bergens jättar i vild
brottning med vågornas rasande skum, — en bild af evig
ofrid. Omedelbart bredvid, kringmurad af bergen, ligger
en liten azurblå bassin så lugn som en spegel, då och då
blott krusad af någon vestanvind, som smugit sig in på
lek, för att söndra den vackra ytan och kasta huller om
buller de hvita molnen, seglande öfver den.
Det är svårt att afgöra, hvilkendera belysningen öfver
denna tafla är den vackraste: — morgonens rosiga
skimmer, middagens glödande ljus, qvällens dallrande
färgskiftningar vid solnedgången, eller månens lätta, etheriska
silfverslöja. Jag har sett det oändliga, hänförande perspektivet
i alla dessa olika dagrar, hvaraf taflan får en vexlande
karaktär, men har svårt att här utdela skönhetspriset.
Öfver hvarje vy skrifver man obetingadt: förtrollande!
Vid Ventimiglia sade vi våra vänner farväl. Här
vidtar italienska gränsen, och tullsnokarne bemödade sig om
att afkyla vår höga pathos. Vi återfördes med fötterna
på marken igen och sedan i jernvägskupéer. De vanliga
trakasserierna med saker och förutskickadt bagage föllo
som en kall dusch på våra exalterade själar, och hotelsen
att bli qvarlemnade i Ventimiglias smuts gjorde oss i hast
fullkomligt nyktra. Våra koffertar befunnos inlästa i ett
magasin, som man ej skulle upplåta förr än nästa dag.
Och magasinsförvaltaren såg tyvärr för herremannalik ut,
för att tillåta oss försöka i smyg penningens
öfvertalningskonst. Men här åter fann jag, — det var ej första gången,
— nyttan af att ha unga reskamrater. — Hvad guldets klang
ej förmådde, det förmådde bedjande blåögda blickar. Våra
koffertar kröpo ut ur magasinet just i behaglig tid, att
hinna kastas upp i den afgående bagagevagnen. Till tack
derför skakade vi af hjertans grund händer med den
upptinade tulltjenstemannen, som med sin galonerade mössa
viftade afsked, när tåget lemnade perrongen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
